Se livet som en satsning
Nu när jag skriver det här inlägget sitter jag och lyssnar på Linn och Ebbas podcast gamla podcast "1000 timmar" vilket handlar om satsning, lite om skolan, livet och planen för sin egen framtid.
Jag måste bara få ta del av denna diskussionen faktiskt.
Varför kan vi alla inte få göra vad vi vill? Vi MÅSTE våga ta vara på livet och våga göra en satsning, våga leva sitt eget liv. Alla vi är olika, tänker olika och vill olika. Även fast man tror det så vill alla inte ha A+ i skolan, precis alla vill inte ha högsta betyget man kan få och alla vill inte plugga sina resterande timmar när man inte är i skolan. ALLA bestämmer över sitt eget liv och det kan ingen styra över, inte någon.
Jag rider en häst minst en timme varje dag och spendera säkert två-tre timmar till att bara vara i stallet, umgås med stall kompisar och skaffa en hel del kvalitétstid. Sedan tränar jag samanlagt fyra-fem gånger i veckan och på det långa skoldagar, tidiga mornar och en hel del plugg på det. Det är svårt att trycka in allt på 24 timmar.
Vissa vill lägga sin satsning på skolan, vissa vill lägga sin satsning på ridningen eller vilken annan sport som helst.
Jag tycker inte någonting ska behöva stoppa sin drömmar. Vill du hellre prioritera hästar framför skolan och åka dom sista åren för att lägga tiden på att tävla sina elit hästar utomlands så gör det det, varför ska någonting stoppa dig? Det är samma sak om du skulle vilja lägga en satsning i skolan och plugga häcken av dig utan några fritidsaktiviteter så snälla, gör det. Men bara du vågar bestämma dig för det du vill, våga göra en satsning och slita för att uppnå det. En satsning behöver inte vara att satsa på att bli bäst på att rida eller överhuvudtaget bli proffisionell på någonting, det kan handla om att satsa på ett högre betyg i skolan eller om ett dressyrpass med lite svårare skolor.
Vi borde börja ta vara på livet och göra någonting vi tycker om, för ibland känns det som att vi glömmer bort hur fett det är att faktiskt få leva och skapa någonting ut efter sina egna förutsättningar.
Be strong och våga göra det du vill och tycker om.
Här tillexempel, så förbereder jag mig och satsar på att få till ett bra ridpass, svårare än så är det faktiskt inte. Men våga se allting som ett satsning för då kommer man så mycket längre, vad det än gäller, ÄVEN fast det inte är någon stor satsning eller någon satsning över huvud taget.
Våga testa, satsa och våga misslyckas
Jag har på den senaste tiden sett att många letar efter egen häst, men en sak jag tänkt på som faktiskt jag ser av nästan alla är att hur perfekt ponny man ska ha. Den ska inte kosta mycket men den ska ändå springa på transporten, vara 110% trafiksäker. Hoppa på LA nivå och tränas och tävlas dressyr medelsvår. Den ska även vara hel cool på tävling och hemma, kunna stå själv och vara, aldrig bitas eller sparkas och hästen ska kunna ha ambitioner att nå långt. Med andra ord ska det vara en helt perfekt ponny som inte ska kosta överdrivet men som ändå ska tävla och träna och plocka rosetter varje helg.
Jag tror inte det funkar ihop, det finns ytterst få sådär perfekta hästar som inte kostar skjortan.
Sedan beror det på hur perfekt är för dig. För mig så är Hassan perfekt men han hoppar inte på LA nivå eller rider medelsvår, vad rider vi? LC, typ. Han är lite svår lastad, kan inte stå själv och lite stressad på tävling. Men bara för det så betyder det inte att han inte är perfekt. För i mina ögon är han perfekt.
Hur kul är det att ha en ponny som gör allt för dig, som man bara kan sitta på, styra, stanna och gasa på så fixar hästen resten själv. Så är man SM kvalad efter en månad tillsammans. Såklart som sjutton att man inte tackar nej till det, det skulle jag inte heller göra. Men jag vill hellre ha en häst att kämpa tillsammans med, att behöva svettas med.
Det första jag sa till mina föräldrar och min moster (som hjälpte mig att leta häst) var såhär: "Jag vill inte ha en ponny man kan åka runt på, jag vill ha en svår ponny, en man behöver KÄMPA med för att se resultat, en helt enkelt envis ponny som jag kan få svettas lite med"
Just det fick jag och jag är glad för att jag inte har en ponny som ger mig allting gratis för det har gett mig så mycket i min ridning, verkligen.
Har gått in på två trådar nu känner jag, men det jag menar med det är att man inte behöver en perfekt hästsom ger dig alltid gratis för att det ska vara kul att rida och man får inte heller en perfekt häst som inte heller kostar en förmögenhet. Våga leta efter den svåra, envisa och jobbiga hästen istället, kämpa och slit med den och det ger dig fruktansvärt mycket mer resultat i din ridning än att sitta och trimma den där perfekta felfria hästen varje dag.
Våga testa, satsa och våga misslyckas.
Tankar om allt & inget
Just nu är jag fruktansvärt fruktansvärt lycklig, jag mår verkligen sjukt bra och livet känns bara sådär perfekt som i filmer ni vet, så känner jag nu.
Men samtidigt finns det så mycket som snurrar i mitt huvud, framtiden, hästarna och allt det som vanligtsvis snurrar inne i en tonårings huvud med killproblem och sånt där.
Men jag tror att man någon gång i livet måste stanna upp, inse faktum att inte allt går och leva på sin magkänsla. För visst är det så? Man kan inte göra allting hela tiden eller göra alla glada. Jag tror man ska leva på ett sätt som gör en själv lycklig, hur egoistiskt det än kan låta får man ibland stanna, prioritera bort saker och tänka på sig själv.
Jag har behövt att välja bort ett antal saker och prioritera det jag själv känner mig värd att lägga min tid på, i detta fall, fotboll, hästar och skolan, det är dom tre saker just nu jag prioriterar framför någonting annat. Jag prioriterar just det för att jag mår så bra av det, jag mår otroligt bra och känner mig mer hemma än någonsin i stallet på hästryggen eller när jag springer runt och lirar boll, jag är inte den som älskar skolan mest i världen men den är viktig.
För mig funkar det inte bara att vara, även fast någonting är osäkert. Jag vill veta vad jag själv vill göra med mitt liv, i nuet och i framtiden. Känner jag mig osäker så släpper jag det helt och hållet. Jag har stannat upp i livet, tagit reda på vad jag vill och vad jag vill lägga min tid på. Jag vet att det kan såra många, men jag har kommit dit där jag måste tänka över vad jag vill och vilka saker jag egentligen vill lägga tid på.
För det finns ingen chans i världen att jag ska hinna med allting jag vill hinna med.
Det är tjugo fyra jävla timmar, av dom ska jag gå i skolan, plugga, träna fotboll, lägga minst två timmar i stallet och rida, umgås med kompisar, plugga och blogga, sova, äta. Jag kommer ju bli utbränd som tretton åring i högsta grad. För det funkar inte, jag kan inte låtsas som att allt kommer bli bra om jag bara stressar på lite, för det kommer det inte bli. Det handlar om att prioritera sitt liv, bestämma sig för någonting och gå all in för det och det är precis det jag kommer göra.
WAKE UP, KICK SOME ASS, SLEAP, ON REPEAT.
Osminkad i pappas t-shirt på kvällen men ändå ett leénde på läpparna, ett äkta sådant också.
att offra allt för just en varelse
Det handlar om att kunna sätta sig upp i snöstorm på vintern, det handlar om att spendera sina fredagskvällar med en grep och ska mocka, istället för en fest med kompisarna, det handlar om att kunna riskera allt för sin häst, krossa kompisars hjärtan eller bryta dina största drömmar och mål för din häst, det handlar om att kunna skita fullständigt i skolan för sin häst, det handlar bara om att ge ALLT för sin häst. Att stå vid sin bästaväns sida i alla lägen och alltid stå upp för det.
Jag är beredd på att alltid i alla lägen offra allt jag har och äger för Hassan, han är den bästa jag vet på jordklotet och jag skulle aldrig sätta hans säkerhet eller hälsa efter något. Han går ALLTID först, vad det än gäller, när det än gäller.
Det finns ingen som någonsin skulle kunna ta hans plats, han är den som ligger först hos mig. Även före mina föräldrar, min familj, före pojkvän och vänner. För jag vet att vad jag än väljer, kommer jag alltid ha en axel att luta mig mot. Jag kommer alltid kunna sätta mig hos honom och gråta tills hela han är blöt av mina tårar och jag kommer alltid kunna vika mig av skratt med honom, ett djur. Sålänge han finns iallafall.
Den här hästen är inte bara en häst, han är den som fångat mitt hjärta och valt mig framför alla andra människor, den han helst går till om två stycken skulle ropa på honom och jag kan aldrig någonsin tacka honom för hur han är.
Såklart vi har våra stunder, jag kan hata honom, gråta för han inte lyssnar, han kan vara dunder sur på mig och jag på honom. Men oavsett vad, så kommer han alltid vara den viktigaste på den här jorden för mig.
För er är han bara en helt vanlig häst, för mig, är han mitt liv. Min medecin genom livet.
Jag vill bara att ni ska förstå hur mycket han betyder för mig, vem han är, hur han är och att jag aldrig skulle vija skada honom. Att han inte bara är Hassan, han är den mest godhjärtade varelse jag vet om och jag önska han kunde vara min tills jag tar mitt sista andetag.
Det kommer bli så FRUKTANSVÄRT svårt ut honom, utan han som alltid hjälpt mig upp från botten i alla lägen, han som har lärt mig att få torka tårarna och komma tillbaka starkare än någonsin.
Om jag hade fått prata med honom, säga en mening till honom, hade jag sagt "jag älskar dig mest på den här jorden" och att han kunde förstå det.
Men nu kan han inte det och det ända jag kan göra är att försöka visa honom att han är min nummer ett, att jag älskar honom mest på jordklotet och att jag alltid kommer ta ett skott för honom.
Jag är beredd på att offra allt, precis allt, bara för honom.
Det här är min framtid, jag har bestämt mig.
Nu har jag näst intill bestämt mig. Jag vill jobba med hästar i framtiden, det är precis det jag vill. Framtiden har så himla mycket att ge tror jag och min framtid kommer vara hästar till 99%, det är jag nästan säker på.
Jag har redan en helt egen häst, men jag vill mer. Jag vill göra något riktigt stort. Jag vill uppfylla mina höga drömmar om min framtid och leva min egna dröm. Min dröm är inte att tävla VM i hoppning, även fast jag inte skulle tacka nej till det så är det inte min dröm.
Min dröm är att vakna upp på morgonen, se mina egna hästar utanför fönstret och veta att dagens jobb innehåller häst. Att få vara nära hästar, stå på marken och lära ut andra ryttare eller rida själv. Kanske skapa en helt egen ridskola som skiljer sig från dom andra, vara hästartist eller driva ett stall på heltid. Jag kommer bestämma helt över mitt egna liv, det spelar ingen roll hur många som vill att jag ska jobba med det eller det, det här är mitt liv. Mitt egna liv, tro fasen då inte att jag inte kommer leva mina drömmar. FÖR DET KOMMER JAG.
För ett tag sedan praoade jag på Laxgårdens Ridcenter där jag själv står uppstallad med Hassan, från sju på morgonen och släppa ut 25 hästar tills kvällen. Jag får andas häst, timme efter timme och göra det jag älskar. Det är en perfekt dag i mitt liv, en helt helt perfekt dag. Förstår ni hur jag vill leva? Hur jag vill göra mitt liv i framtiden. Många säger idag att dom bara vill ha hästar som fritidsintresse och ha något annat jobb, precis det ville jag också för bara någon månad sedan tills nu. När jag inte bara bestämt mig att mitt liv inte kommer innehålla häst på fritiden, det kommer innehålla inprincip hela mitt liv.
När jag går ut nian i skolan och ska börja gymnasiet så kommer jag ha klart för mig precis vad jag vill och det känns väldigt skönt, jag kommer vilja åka ner till Kungsbacka och plugga på Sveriges Ridgymnasium i tre år och efter det, kommer jag börja kämpa ännu mer mot mina drömmar. Efter gymnasiet har jag ingen aning om vad jag vill, men att få jobba med hästar är ett måste.
Jag har mina förhoppningar, framtiden får avgöra allt. Men någon dag kommer jag jobba med hästar på heltid och bara andas den lukten jag älskar mest. Längtar. För att få mina drömmar att slå in, behöver man jobba för det.
Det här ska jag kämpa för,, tills min hjärna spränger av tankar och hjärtat slutar slå. När jag bestämt, så går jag all in för det. Och det kommer jag göra nu.
När tårarna aldrig tar slut
Det finns en tjej på den här jorden, som jag har fått äran att få kalla min bästa vän. Det finns MÅNGA jag någon gång kallat bästa vän, men hon är annorlunda. Ebba.
Vi har minnen inte många har med varandra, tror faktiskt vi gjort det mesta två energifyllda tonåringar brukar göra.
Hon vet hur jag ser ut med smink i hela ansiktet, hon vet hur jag ser ut när jag går med håret i en rufs, nyvaken och hela jag ser ut som ett lik. Hon vet allt om mig.
Vad jag är, hur jag är, vad jag gjort, hur jag skrattar, hur jag pratar, hur jag springer och går, hur jag åker pulka, hur jag cyklar. Hon vet nog nästintill precis allt. Och jag är så glad för att hon vet allt om mig, alla mina dumma misstag men ändå alltid stått upp vid min sida, i alla lägen. Det känns så fantastiskt att veta att någon som vet så mycket om mig fortfarande väljer mig, hur jag än är eller ser ut.
Vi är så fruktansvärt lika varandra. Inte med hur vi ser ut, men hur vi är. Vi skrattar åt samma skämt och kommer på samma galna ideér, det tror jag har gjort att vi kommit så nära varandra.
Dom stunderna att bara få se henne glad gör mig glad. Vi kan gråta i varandras famnar eller skratta så vi viker oss men oavsett vad, ändå alltid älskar jag henne. Inte bara för att hon är hon, utan för vad hon gör med mig.
Hur tror ni det känns när den tjejen man alltid stått närmast flyttar till andra sidan jorden? Hur tror ni det känns att veta att man inte får krama om varandra och skratta tillsammans på ett långt tag, att veta att nu är hon inte här. Hon är inte här med mig, hemma i Trollhättan.
När jag fick reda på att hon skulle flytta till Kina, bröt jag ihop. Inte direkt, för jag fattade inte. Och inte heller på flera veckor, tills den dagen jag var tvungen att krama henne hejdå. Det var så fruktansvärt jobbigt för mig att se henne gråta, för att vi inte kommer kunna träffas. Det var så jobbigt för mig, i flera dagar efteråt. Och det är det fortfarande, kan jag lova.
Att komma till skolan och veta att nu är inte hon där. min bästavän, nu sitter hon inte bredvid mig varje lektion längre. Hon satt inte där bredvid mig, det skar i hjärtat.
Jag vet så väl att hon har det bra, men det finns inget jobbigare än att inte få träffa henne. Hur lång distans det än är imellan oss, kommer hon alltid vara min bättre halva.
Men det här inlägget vill jag bara visa henne att trots att hon är långt ifrån mig, så finns jag vid hennes sida i alla lägen och att det faktiskt är möjligt, att ha sin bästa vän på andra sidan jorden.
Om några få månader ska jag åka till Kina och hälsa på henne och det kommer bli SÅ härligt, tänk att få krama om sin bättre hälft efter att inte sett varandra på säkert ett halv år, jag längtar, kan jag lova.
Så jag vill bara säga det att ta vara på tiden med era vänner, för en dag kommer den där man måste säga hejdå. Om det så är för att personen ska flytta eller för att den inte längre finns, ta vara på dom. För jag VET känslan hur det är att inte längre ha sin bästavän tio minuter hemifrån. När jag skriver det här, forsar mina tårar ned längs kinderna. Jag saknar henne SÅ himla mycket, hade gjort vad som helst för att få krama om henne idag. Nu får jag nöja mig med långa samtal och snapchat`s på dagarna..
Jag älskar dig, min favorit ♥
"jag älskar dig", en mening som används allt för ofta
Jag älskar dig.
Är inte det en mening som man hör och ser överallt? Man älskar en kompis efter en dag, man älskar sin häst efter en vecka tillsammans, man älskar det och den utan att ha lärt känna vad det är man älskar. Jag tycker det ordet slängs ut alldeles för ofta.
Det tar inte en dag att börja älska någon. Det krävs tid tillsammans, man behöver få skapa minnen, få lära känna varandra.
Visst, man säger att man älskar den och den kompisen mest i världen, det har jag också gjort.
Jag tror vi tar "jag älskar dig" som en mening utan någon mening, liksom. Hur mycket jag än säger att jag älskar den och den, så är det inte så. För man älskar inte någon bara sådär.
Det var från och med idag när jag läste det HÄR inlägget, som jag börjar inse att den meningen inte bara är något man säger, eller något man säger efter en dag tillsammans.
Jo, det finns ett par stycken jag älskar. Väldigt mycket faktiskt.
Men det ÄR skillnad på att älska någon och gilla någon jäkligt mycket. Jag gillar vissa av mina närmaste vänner SÅ mycket, men jag har inte känt dom såpass länge för att kunna säga att fasen, hon älskar jag.
Det finns MÅNGA jag har känt hela mitt liv, men fortfarande inte älskar, inte på riktigt.
Sedan kommer vi till Hassan, han jag faktiskt, med sanningen i ordet, älskar mest på den här jorden. För det är sant. Det är på riktigt, det är äkta kärlek jag vill ge den här hästen. Han är bättre än alla jag vet om. Han är bättre än mina föräldrar, han är bättre än mina allra närmaste vänner, han är bättre än alla djur. Trots att han aldrig sagt ett ord till mig.
Jag älskar honom så det gör ont i mig, hela jag bubblar utifrån mitt högsta hårstrå till mina tår. Tappar han en sko kan jag börja gråta, för det kan ju göra ont på honom. Om någon ens gör någonting jag inte tycker om mot honom börjar jag störtgråta. Jag gråter nästan aldrig, men han är så otroligt värdefull för mig, han betyder mer än något annat på jorden och jag vet aldrig hur jag ska kunna tacka honom för allt han gör för mig heller.
Men det är han och några få till jag älskar ifrån hjärtat, sådär fruktansvärt mycket. Men vart jag nu vill komma med det här inlägget är att det inte bara är tre stycken ord man säger till var och varann kompis. Det är äkta, och det krävs tid att veta att man älskar någon på riktigt. Värt att tänka på?
Här har vi en tjej jag älskar, från djupet av mitt hjärta. Hon är så underbar och hon betyder fruktansvärt mycket för mig också, allra bästavän.
Hellre kallad feg än göra något mot min vilja
Det här med att dricka sig full, röka tjugo ciggaretter om dagen och skita fullständigt i skolan är ju bara SÅ löjligt.
Spelar ingen roll om hur gammal man är om man inte är 18 år gammal. Är man det så fine, men under 18 år och det är så jävla löjligt.
Detta handlar så mycket om dessa grupptryck. För testar man inte när alla andra testar är man feg. Vi måste lära oss att stå emot trycket om att man måste göra det bara för att alla andra gör det.
Jag har väldigt lätt för att stå emot grupptryck, jag bryr mig inte ett dugg om vad dom andra gör eller tycker. För jag kommer ALDRIG göra någonting jag sjäv inte vill, för att riskera att bli kallad feg.
Sedan har jag aldrig, seriöst ALDRIG druckit alkohol, rökt eller någoting sådant liknande, jag har aldrig skitit i skolan, jag har aldrig skärt mig för att jag mår dåligt. jag har stått emot när alla andra inte gjort och det är jag så stolt över. Det här som alla säger om att alla tretton-fjorton åringar testar att röka eller dricka är wrong. Jag har aldrig testat något av det där och jag kan handen på hjärtat säga att jag inte kommer göra heller.
Jag hatar det här med att försöka leka gangster när man är barn, det kan bli så fel och det suger att vissa har så svårt för grupptryck.
Jag kanske låter hur löjlig som helst i era öron, men den som någon gång kommer försöka få mig med i gänget att göra dumma saker kan jag säga ett ord direkt till, du kommer aldrig lyckas med det. Det är inte så att jag är mammas lilla flicka som gör allt hon ber om, såklart jag också gjort saker man inte får, som att cykla utan cykelhjälm, korsat gator som man inte får. Men jag har aldrig gjort någonting annat av det jag skrev där uppe och vet ni vad? Det är jag jävligt stolt över.
Hellre en person med ordning och reda, med klass och bra betyg i skolan än en sån som röker på varje kväll, super sig full på festar och tappar oskulden när dom är elva år gamla.
Och, ni som är svaga för grupptryck, strunta i det gänget, ni kan komma och hänga med mig istället för jag kommer ALDRIG dömma någon för vad den person vill eller inte. DÄR går gränsen för vad jag kan göra.
Foto: Lina Ericson Stahlin
Den här hysterin får mig att må illa
När jag rider min häst med bett, eller med ett spö i min hand eller sporrar på fötterna som är små att dom ens syns, så är jag aldrig ute efter att dra hårt i munnen, sparka min häst eller rappa till den hårt med spöt, jag är aldrig ute efter att skada min häst och jag skulle aldrig ens komma på tanken att göra det heller.
Jag använder det för en ANLEDNING, jag har aldrig sporrar när jag rider ut, rider dressyr eller helt enkelt rider vanlig ridning, jag använder sporrar i hoppningen, och jag sparkar honom aldrig i magen för att han inte hoppar bra eller för att han stannar, jag använder dom knappt och om jag gör det, använder jag dom som ett hjälpmedel. Jag vet hur jag ska hantera det när jag har mina sporrar på fötterna och jag vet vart gränsen går för att använda dom och vet ni vad, jag är aldrig ens i närheten av att nudda den gränsen med mina pytte korta sporrar, för just det är dom, pytte små och korta.
Det är samma sak med spö och bett, jag bestraffar aldrig min häst med hjälp av något sådant, mitt spö har jag som en extra skänkel, som jag kan nudda lite på rumpan när jag ska göra den där skänkelvikningen för att han ska kvickna till lite.
Och denna fruktansvärda hysterin kring bett får mig att blir mörkrädd. Jag rider med bett samtidigt som jag rider i repgrimma, med hackamore och utan någon utrustning alls. Jag rider ALDRIG med bett eller över huvudtaget aldrig använder mer än tre-fyra dagar i rad.
Under en tid när bett-hysterin pågick som mest och jag såg en film och läste en text om just hur mycket det skadade grät jag floder över att jag ens stoppat ett bett i min hästs mun, att jag ens hade vågat göra det. Jag gjorde ett eget bettlöst träns och använde det varje dag, vad jag än gjorde eller red. Men det funkade inte över huvud taget, Hassan tog tyglarna ur mina händer och stack ifrån mig, vart jag än red, var vi ute kunde han skena iväg och inte stanna och jag vill inte riskera att någonting händer honom eller mig. För mig spelar det ingen roll om jag skulle bryta ett ben men jag skulle aldrig aldrig aldrig vilja riskera att något sådant händer honom. Springer han ut från en bilväg kan hela han krossas, jag kanske överlever men det gör förmodligen inte han. Det är för mycket att plåstra om och jag skulle aldrig någonsin sätta vår, eller hans säkerhet i fara.
Idag rider jag oftast tre dagar i veckan med bett och tre dagar med hackamore just för hans skull och för omväxlingen. Han funkar helt perfekt just nu. Men bara för att jag har valt att rida med bett igen, ibland, så betyder det inte att jag slutat tycka bett är fel eller att jag plågar honom för det. För jag tycker bett är dåligt, ja, men när han inte ens visar en ynka liten markering till smärta, eller när han aldrig gapar i munnen eller när han inte ens har ett ynka litet skrapsår i munnen (kollat av tandläkare) så kan jag omöjligt tycka att något är fel. Det spelar ingen roll hur mycket ni än skriver att bett skadar, för jag vet omständigheterna vad som gör att det skadar, för sålänge han inte visar ett enda täcken på smärta eller att han mår dåligt av att jag rider försiktigt med bett tre gånger i veckan så ser jag inte ett enda fel med det.
Så sluta upp med all hysteri kring det här nu, för det finns ingen som kan avgöra bättre än du själv om du kan använda, bett, sporrar eller spön på din häst. Min häst funkar på det, om jag använder det försiktigt, harmoniskt och för en anledning. Vissa hästar funkar inte på det. Precis som att vi människor är olika, är hästar olika. Det är mänskligt för människor och lika dant för hästar.
Sålänge målet är att aldrig skada sin häst tycker inte att något är rätt eller fel. Det är såhär jag gör, det behöver inte var rätt, men det behöver heller inte vara fel. För det är jag som sitter på min häst varje dag, det är jag som rider honom, som tar hand om honom, som visiterar honom dagligen och vet in och utan till hur han funkar och som äger honom och jag känner honom, jag vet att det här är rätt för honom.
Ni ser ju, mina tyglar glappar till och med.
Världen är orättvis, men du kan alltid hitta något bra med livet
Varför är världen så himla orättvis? Varför har vissa det bättre än andra? Varför ska allt vara så dyrt och kosta en förmögenhet? Varför sitter vissa och svälter ihjäl medans andra äter tre kilo godis framför tv:en? VARFÖR?
Vissa har drömt sedan dom varit små om en egen häst, kämpat och slitit och är mer än värd en egen häst, men ändå aldrig har möjligheten.
Jag tror att vi måste lära oss och inse fakta att fasen, vad bra vi har det egentligen. Den gången man står och skriker hål i huvudet på sina föräldrar och tycker dom är dumma i huvudet när man inte fick den där Michael Kors väskan eller dom där dyra ridstövlarna när man ändå redan har massor med märkes saker hemma så kanske vi får tänka ett steg längre, vad hände med dom som inte ens får mat i magen varje dag eller tak över huvudet?
Jag kan väldigt ofta vara arg på mina föräldrar för att jag inte får den och den saken, men för fasen, jag har en egen häst för flera tusen i månaden. Dom lägger allt för mig, dom vill att jag ska vara lycklig och lägger pengar till mig när dom själva kanske hade velat haft något dom inte kan köpa, än en gång för att min häst kostar.
Hade jag fått önska någonting, vad jag vill, så hade min allra största önskan varit att göra den här förbaskade världen mer rättvis. Att låta dom som drömmer om en egen häst varje dag få det, eller att låta dom som inte har mat eller ett hus att bo i få det. För jag är medmänsklig, jag vill att alla någon gång ska få göra det dom någon gång önskat.
Så speciellt till oss med egna hästar, om man enbart tänker ridsporten, tänk efter. Tänk efter hur bra vi har det, oavsett om man tävlar varje helg eller rider i skogen varje dag så har vi ändå ett dyrt och värdefullt djur i stallet, som vi står som ägare på. Som vi bestämmer över. Som VI har fått möjligheten till att ha, trots dom dåliga förutsättningarna när ridsporten är så dyr som den verkligen är.
Och till alla här, att ens få vara en del av en sport man gillar är värdefullt, för det kostar. Och visa tacksamhet till våra föräldrar, för dom flesta föräldrarna gör allt för en. Dom sliter och jobbar ihop pengar i månaden, och lägger det på oss, deras barn. Det är stort bara det.
Så oavsett vad, vi som bor i Sverige och dom här länderna runt omkring här borde vara tacksamma. Att vi får mat i magen varje dag och ett tak över huvudet. Och så himla mycket mer än det. Alla har inte lika bra möjligheter och förutsättningar men, oavsett om du har dåliga eller bra förutsättningar, ta ut det bästa av det och var tacksam, för det är det minsta vi kan göra. Lär dig att göra det bästa utav det du har och tänk på att det alltid finns någon som har det sämre än du.
As you breath right now, another person take their last. So stop complaining and learn to live your life with what you got.
Det är bara jag som valt det här och det känns mer än rätt
"Kan du inte skita i hästen idag, kan du inte åka ut till han någon annan dag?"
Undra hur många gånger i mitt liv jag har fått den frågan, om och om igen.
Okej, med handen på hjärtat, jag hinner nästan aldrig träffa mina kompisar utanför skolan. Jag är nästan aldrig med någon efter skolan varje vecka som vissa är varje dag, det är sanningen och den borde man inte blunda för.
Hassan tar otroligt mycket tid, jag lägger oftast hela mina lediga tid i stallet eller på hans rygg.
Att säga meningen "jag hinner oftast inte träffa kompisar utanför skolan" kan säkert låta hemskt i era ögon. Ni kanske tror jag lider av det men så är det inte.
Det är ingen annan i mitt liv än jag som valt att prioritera min ridning först och jag bara älskar det, för det är ju det jag tycker är allra bäst och roligast. Jag hade inte behövt ha en egen häst och jag hade kunnat spendera all min tid ute med kompisar. Men så är det, jag la ett beslut dagen jag fick egen häst. Jag visste vad det innebar, men jag valde det ändå. Just för att jag vet hur mycket det ger mig.
Det här är mitt liv, mina möjligheter och mina egna prioriteringar i livet. Och min prioritering ligger för ridsporten, för min alldeles egna häst. Att jag hellre står och mockar skit en fredagskväll än att ha grillkväll med kompisar fram tills midnatt är ju något jag själv väljer, i era ögon låter det skit dumt men i mina ögon låter det rätt.
Det har varit lite svårt för vissa att förstå att i alla lägen har jag inte tiden, att jag inte alltid kan vara med på allting dom hittar på eller alltid träffas. Såklart har det gett en del skit tillbaka, mycket sura miner och arga på mig, men det känns som om det har smält nu. Det känns som att jag är accepterad som jag är trots att jag inte spenderar 24 timmar om dygnet med dom. Men trots allt så älskar jag mina vänner så fruktansvärt mycket, dom betyder allt för mig och jag är tacksam på miljonen att ha just dom, och dom vet vilka dom är.
Men jag umgås med SÅ många i stallet. Har till exempel en av mina bästa vänner med sin häst i boxen bredvid mig och resten som jag är riktigt bra vän med, vi umgås, har kul och hittar på saker. Rider ut tillsammans, träffas efter och har film kvällar på loftet i stallet. Ja menar det är ju kompis tid för mig. Och vet ni det bästa av allt? Min allra bästa vän träffar jag varje dag, Hassan. Det är det som är värt det, jag får träffa honom, min bästa vän, varje dag, månad efter månad, år efter år.
Just nu så har jag lagt mitt liv på hästarna, jag har en häst som väntar på mig varje dag, som väntar på en rengjord box, nytt och fräscht vatten och att få mat i boxen varje morgon, middag och kväll. Han vill ha kärlek, glädje och omsorg och det är jag beredd på att ge honom, för att jag älskar Hassan så fruktansvärt mycket.
I slutändan vet jag att allting är värt det, för jag kommer alltid att ha en axel att luta mig mot oavsett vad jag gör.
Det ända jag aldrig, aldrig i världshistorian kommer ångra.
Jag har faktiskt tänkt lite på och fått frågor kring om jag aldrig ångrar mig, om jag aldrig ångrar mig att jag lagt ner så förbannat mycket på Hassan. Men helt ärligt, jag ångrar inte ett skit. Inte en enda sekund ångrar jag. Han kanske inte har levt upp till mångas förväntningar på papper eller på en resultat lista, han har aldrig presterat som en tävlingsponny på tävling. Men vet ni vad? Han kanske inte har levt upp till förväntningarna vissa har, men han har levt upp till alla mina förväntningar i mitt hjärta.
Jag vet mycket väl att han inte är den ultimata tävlingsponnyn som varje dag presterar på topp, jag vet mycket väl att vi inte kommer ta oss till SM. Jag vet det. Vi har startat ungefär 12 starter tillsammans och vet ni? EN start av tolv har vi varit felfria. Resten har han stannat. Man kan inte blunda för sanningen på den här ponnyn, det är sanningen. Att vi aldrig varit något tävlingsekipage tillsammans, vi har ALDRIG på våran resa startat en perfekt runda som ni kanske gör varje helg. Han har inte gett mig kval till medelsvår, han har inte gett mig en felfri runda bara sådär, han har aldrig bara gett mig framgång sådär och han har inte gett mig ett fnatt på topplistorna. Men han har gett mig kärlek och lycka.
Vi har upplevt så otroligt mycket tillsammans, jag har inte glidit in på ett silverfat. Jag, eller rättare sagt vi, har kämpat tillsammans. Vi har lagt ner tid tillsammans, vi har spenderat en massa tid och upplevt mer motgångar än framgångar. Men det är det jag gör, att motgång som framgång kunna älska honom så jävla mycket som jag faktiskt gör.
Men bakom alla motgångar och misslyckade tävlingar och ridpass har han lärt mig allt. Han har lärt mig att få veta hur det känns att misslyckas gång på gång, han har lärt mig vad kärlek är, han har lärt mig att kunna torka tårarna och aldrig någonsin ge upp och han har lärt mig att rida, det viktigaste utav allt - han lärt mig hur det känns att älska någon så jävla mycket. Utan honom, hade jag aldrig varit där jag någonsin är idag.
Med handen på hjärtat så tror jag att jag inte hade ridit alls lika bra som jag gör idag om jag hade haft en ponny som presterar på topp varje dag, på varje träning eller på varje tävling. Han har gett mig mer än vad någonsin den där grymma 200 000 kronors EM hästen hade gjort.
Jag har aldrig fått känna på hur det är att galoppera först på ett ärevarv, jag har aldrig fått ens känna hur det är att galoppera i ett ärevarv till applåderande människor med musik i bagkrunden. Jag har aldrig stått på prispallen och jag har aldrig ridit ett ärevarv i hela mitt liv, men det spelar ingen roll för mig, faktiskt inte. Hade jag vetat från början hur mycket motgångar vi skulle få emot oss så ja, ni kommer tycka jag är dum i huvudet, men jag hade faktiskt köpt honom ändå.
Han har lärt mig allt annat, förutom hur det känns att få rida en felfri runda och bli placerad.
Han har lärt mig allt annat, förutom hur det känns att få rida en felfri runda och bli placerad.
Men han har inte bara gett mig motgångar, vi har haft otroligt mycket framgångar utanför tävlingsbanan och vissa dagar kan han bara vara drömponnyn från ovan. Jag har fått torka många tårar och rest mig upp ur skiten igen, men det har lönat sig. För där vi står idag, är jag otroligt stolt och nöjd över. Idag är vi bra, idag kan vi och idag går det faktiskt bra.
Det finns vissa som idag kan säga till mig att "vad var det jag sa, ni kunde aldrig och kommer aldrig bli något bra" och visst, ni hade rätt. Vi kanske aldrig kommer bli något bra ekipage på resultatlistorna. Ni har rätt, vi suger på tävlingsbanorna. Vi är inte bra över huvud taget där. Varsegod, skratta åt oss och snacka hur mycket skit ni vill över hur dåliga vi är i era ögon - men något ingen någon kommer kunna se är hur mycket tid vi två spenderar tillsammans och hur mycket vi älskar varandra.
Jag skulle aldrig i hela världshistorian byta ut Hassan mot en vinst i SM, en felfri runda i Falsterbo eller en elitponny. För sanningen är att för mig så spelar ingen resultat lista någon roll, det som spelar roll för mig är Hassan. Även i alla stora bakslag och motgångar har jag njutit av att få sitta på hans rygg, njutit av att få spendera tiden med honom, med jordens finaste och ärligaste individ.
Tack för allt du ger och gett mig - jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin ångra en sekund i våran resa och jag kommer oavsett vad, motgång som framgång, älska dig mer än någonting annat i världen ♥
Somsagt, bakom alla motgångar har vi haft otroliga framgångar ↓↓↓
Arg, ledsen och besviken
Har sett så otroligt mycket videos och hemska bilder på internet det senaste på hästar som sparkas fram med säkert trettio millimeter långa rullsporrar och hästar som bokstavligtalat blir DRAGNA med kandar, kedjor och hårda inspänningstyglar i munnen på hästarna.
Jag blir så fruktansvärt ledsen och besviken, jag blir så ledsen och upprörd över hur vissa av oss människor beter sig mot sina eller andras hästar egentligen och det skär i hjärtat på mig. Senaste gången jag ens kollade på en video där man behandlade hästarna hemskt började jag faktiskt gråta, jag klarar inte med mer.
Vi är människor, vi har hjärtan och känslor. Det är precis samma med hästar, dom har hjärtan och känslor. Dom får precis lika ont som vi får om någon slår oss eller drar oss i munnen med järnstångar.
Det här är människans definition av vackert, hur fan tänkte du där? Det finns inget man märker i helhet, kollar man på en bild så fokuserar man bara på att kolla på vilken fin form hästen går i eller vilken fin färg hästen hade på benskydden. Det är det vi kollar på, det är det som tydligen räknas nu för tiden.
Ni får gärna rida med vilka bett ni vill, hur långa sporrar ni vill. Det är inte mitt problem, men jag tänker ALDRIG mer rida min häst eller mina hästar i framtiden sådär som på bilderna över. För mig är det inte vackert, för mig är det djurplågeri. För mig, så visar den bilden så mycket osäkerhet, så mycket ledsamhet och så mycket smärta.
Är det så vi vill se våra hästar? Dom gör så jävla mycket för oss och ställer upp varje dag, dom låter oss sätta på en sadel och träns varje dag och rida dom hårt men vad fan ger vissa tillbaka? Ingenting. Vissa kan inte ens ge lite respekt och kärlek tillbaka, tänk efter nu. Det är seriöst det här.
Men den trista sanningen är att jag med handen på hjärtat, tror att det här aldrig kommer försvinna till 110%. Det kommer alltid finnas personer som tycker att hästarna går vackert men när det egentligen lyser ur smärta ur ögonen på hästarna. Det kommer alltid finnas folk som plågar sina hästar, rider sina hästar i roll kur och sporrar sina hästar. Hur mycket vi än vill förebygga det här, så kommer det alltid finnas någon av alla miljarder människor i världen som rider såhär. Sanningen svider, och det får mig att gråta, jag blir mörkrädd.
Man bestämmer precis själv hur man vill rida, man behöver inte rida utan sporrar, spön och skarpa bett. Det är inte mitt problem att man själv vill förstöra sin häst, men jag tolererar inte på något sätt när någon häst visar smärta. Är din häst glad och vill arbeta så visst, men sålänge en häst visar smärta är det noll tolerans på det över huvud taget.
Jag är iallafall glad att Hassan och mina framtida hästar aldrig kommer behöva få ridas med det skarpaste bettet man kan hitta, dom längsta sporrarna eller få bli piskad med spöt gång, på gång, på gång. Jag tycker det är fel, jag tycker inte man visar någon god horsemanship över huvud taget, jag skulle vilja kalla det att missbruka sin häst.
Det ända jag vill förmedla är att vi ska visa ett gott uppförande mot våra hästar eller andras, dom är individer precis som vi och lever på samma jord som oss. Dom förtjänar det lika bra som vi gör. Jag förstår inte varför dom ska få genomgå så mycket mer smärta än vad vi behöver? Det är det jag inte förstår, jag förstår bara inte hur svårt det kan vara att behandla sin häst med kärlek, respekt och en massa lycka.
Jag klankar inte ner på någon, inte ens dom som rider med skarpa bett och sporrar, det ända jag klankar ner på, är människorna som inte behandlar dessa individer till häst på ett bra sätt. Det här är bara sunt förnuft, undra när fasen alla andra ska förstå det, att man ska respektera hästarna och behandla dom med kärlek och lycka, utan smärta..för femte gången i det här inlägget.
Bilderna ovan är tagna från www.baraelvira.se.
The truth is..
Ni vet den där känslan när någonting bara släpper efter stora motgångar och allt bara går så bra? Den känslan har jag nu.
Efter förra sommaren så började Hassan med sina ponny fasoner och blev plötsligt jätte tittig och började stanna föra att han tydligen tyckte dom flesta hindrena var monster. Jag kämpade och kämpade, blodsmaken låg i munnen på mig och tårarna rann efter många hoppträningar.. jag har varit så besviken, så besviken på mig, på oss. Det kändes som om alla andra kunde allt och vi inget, typ. Jag tror jag aldrig varit så nära på att ge upp som jag var för ett tag sedan, jag pratade ofta med pappa om att vi skulle sluta helt med att träna eller över huvud taget hoppa. Föralltid. Det kändes som om att det räckte med tårar och misslyckanden då.
En hoppträning för tre veckor sedan så hoppade han faktiskt. Han hoppade hinder han inte hoppat förut, för han har alltid stannat första gången han ska hoppa ett hinder, men han hoppade och jag var bara så glad. Det gick riktigt bra, men jag visste att vi kunde mer. Kunde bättre än så, fast det egentligen gick grymt.
Jag tävlade helgen efter, var super taggad men där kom det. Allt som jag fruktade. En STOR motgång. Han vägrade att gå framåt och hade förmodligen sträckt höger bakben och han bara stog där inne på banan i säkert tio minuter och rörde sig inte ur fläcken tills jag utgick, hoppade av och fick dra ut honom från banan. Bokstavligtalat...
Vet ni hur det känns för mig att kämpa och kämpa för någonting varje vecka men att det känns som om man står kvar på ruta ett? Det var förjävligt. Jag har inte ens längtat efter att få träna det senaste, jag har inte längtat efter att få hoppa alls, över huvudtaget faktiskt. Försökt att komma på ursäkter för att inte hoppa men så ska det inte vara. Absolut inte.
I tisdags på hoppträningen var jag inte heller taggad, jag var rädd. Rädd för ännu en stor motgång, jag ville inte gå förbi alla andra som tränar och det går bra för. Jag ville inte gå förbi dom med tårarna rinnandes nerför kinderna för att det går dåligt, för bara mig.
Efter den hoppträningen har jag aldrig varit så glad som jag var då, jag har aldrig pussat Hassan så många gånger som då och jag har aldrig någonsin varit så glad efter ett ridpass. Jag skrittade av honom själv ute i skogen och tårarna rann, jag var inte ledsen. Jag var glad, för att vi också kunde. Det var första gången på länge jag hopp tränade och red med ett leénde på läpparna, det har många sagt och det stämmer. I tisdags red jag med mungiporna uppe vid ögonen av glädje, för en sådan liten sak i era ögon men en SÅ stor sak i mina ögon.
Så många tårar som runnit nerför mina kinder efter hoppträningar, så många besvikna miner och så många misslyckanden så förtjänar jag detta mer än något annat. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag är stolt över att få klappa på mig själv och säga att vi lyckades med ett av dom målen vi kämpat för så länge.
Jag har kämpat så jäkla länge nu, dag efter dag och spenderat flera timmar ut och in på Hassan och ridit sälert tusen ridpass. Jag kan faktiskt säga som min tränare och nästan alla andra fantastiska människor i stallet att jag och Hassan förtjänar att få lyckas en gång, det är nog bara jag och min tränare som vet hur svårt vi haft det. Hur svår han varit och hur jobbigt det varit för mig.
Ni tycker säkert jag är skitlöjlig som gråter lyckotårar för detta men så är det inte, jag tävlar inga höga klasser och hoppar inte på elit nivå men en sak är säker - medans vissa ni inte ens behöver rida ordentligt för att få era hästar att hoppa kan jag försöka få över min häst över en bom.
Jag kände att det var dags för er att få veta sanningen, att få veta hur det egentligen legat till det senaste. Jag har inte ens berättat hälften om alla hoppträningar eller mina känslor. Det har varit en riktigt jobbig tid för mig. För mig, så är det annorlunda. När ni gråter för att ni fick fyra fel i MSVA omhoppningen så sitter jag hemma och kämpar som en dåre att få över Hassan över ett 30 cm hinder. Det har tagit mig jävligt hårt med alla bakslag, men livet är orättvist. Jag har inte glidit in på en räkmacka som vissa andra. Jag har slitit för detta, JÄVLIGT länge och fruktansvärt hårt och helt ärligt, så är jag otroligt glad och lycklig för det här.
Det är det SOM räknas
Jag är som precis alla andra, fast ändå inte.. jag har min ponny jag tränar och kämpar med varje dag. Jag försöker alltid så gott jag kan, jag ger allt. Jag har valt ett liv med mycket arbete, mycket som händer runt omkring och ett helt enkelt snäppet mindre lugnare. Det finns alltid något som händer. Jag bloggar och för att klara av det måste man ha orken, tiden och intresset framför allt för att klara av det, alla hatkommentarer, alla avensjuka tjejer och killar som lägger sin bekostnad på andra genom att få skit kastat rakt upp i ansiktet.
Jag blir så besviken på mig själv efter ett dåligt ridpass, en dålig tävling eller en dålig skoldag. Jag vill alltid ha allt på rätt sätt. Jag blir bara riktigt ledsen, besviken och tänker mer än något annat.
Vad kunde jag gjort bättre? Var det allt mitt fel? Efter ett dåligt pass, kan jag bara känna att jag inte orkar fortsätta. Det finns ingen mening med det. Men det finns så mycket som får mig att fortsätta, räcker att jag kolla in i Hassans ögon och det smäller mig - vilken jädra ponny. Han är SÅ bra.
Hassan har svagheter precis som alla andra ponnysar och hästar, men han har saker han är helcool med. Vi har mycket att jobba på, det är en lång väg kvar och vi kommer inte vara i ryttar toppen, han har inte den kapaciteten vilket inte drabbar mig alls, det passar mig perfekt att få vara en hobby ryttare som jag. Men vi är ändå på god väg till nästa steg!
Jag vet att han kan trotsa saker precis som alla andra, han är ingen ponny som jag tävlar MSVA nationell hoppning med varje helg, eller medelsvår dressyr. Jag och Hassan kommer sakta men säkert framåt, vi stressar inte fram. Vi gör det på vårat sätt. Spelar ingen roll om vi hoppar LD eller LA. Jag bryr mig inte, ärligt
Sen så mycket tjat om att man måste vara bäst, snyggast och coolast ständigt hela tiden. Frågan är varför? Måste vi vara bäst jag och Hassan, måste vi verkligen vara snyggast? Jag kan lika gärna hoppa upp och rida ett pass i knallgröna mjukisbyxor, skrikrosa ridstövlar, lila tröja och min gröna hjälm som jag hoppar upp i min marinblåa lamicell outfit, fattar ni grejen? Det är inte DET som spelar roll, det är känslan. Känslan som visar att vi har kul tillsammans, den känslan som visar kärlek, vare sig om vi är bäst, snyggast eller coolast.
Helt fruktansvärt hemskt.
Jag mår på riktigt dåligt över att se den här videon, jag förstår inte hur man kan med. Ja, jag erkänner att jag kanske har tagit en häst i munnen för att den inte lyssnat men den bara gapat. Hur kan jag inte fatta att den hade ont när den öppnade munnen? Jag blir bara så arg, ledsen och besviken på mig själv som ridit med bett och inte tänkt på vad det egentligen kan göra om man drar för hårt i tyglarna och jag blir riktigt ledsen för alla som fortfarande gör det, även fast man sett dessa videos. Det är hemskt, vill absoluta inte hänga ut någon men det här är djurplågeri och det går inte att förneka, tyvärr.
Stoppa det här nu, det värker i mig av att se denna video och alla ryttare som drar sina hästar allt vad dom kan, om man tänker såhär - vi får någon varelse att må fruktansvärt dåligt om man gör sådär, dom är individer som har lika mycket känsel som vi. Respektera hästarna och deras mun, det är deras område och vi ska inte komma och dra dom i hela munnen. Om vi ska rida bett med så gör det med respekt och framförallt, dra ALDRIG en häst hårt i munnen.
Ridsporten är så mycket mer än bara olyckor och skador..
Vad är det som får oss att bege oss ut i snöstorm och 30 minus grader på vintern till stallet? Vad är det som får oss att kliva upp flera flera timmar innan vi egentligen behöver på en lördagsmorgon för en tävling, när dom andra flesta sover djupt? Vara i stallet hela fredagskvällarna istället för att sitta under filten hemma i soffan? Det finns så mycket frågor, så mycket man undrar. Jag har verkligen inget svar på någon av dessa frågor, men jag antar att det är för att alla vi älskar våra hästar, ridskolehästar som sköthästar som din egen, allt vad det nu är så älskar vi dom mer än allt annat.
Jag brinner verkligen för ridsporten. Verkligen. Jag lägger hellre min tid på att trimma ponnyn extra fin en fredagskväll istället för hemma kvällar. Det gör jag. Tror det handlar om att man är beredd på att lägga tid, för att klara av allt detta måste man älska sin sport och våga satsa. Man kommer långt på att bara älska det man gör. Oavsett om man rider på ridskola en gång i veckan eller har egen häst och är i stallet sju dagar i veckan så älskar vi alla hästmänniskor denna sporten. För det är verkligen inte bara jag som tycker ridsport är underbart? Så fartfyllt, så spännande, så roligt och så händelserikt. Ni som inte rider borde verkligen inte sätta fördomar på denna sport.
Vet många föräldrar som inte låter sina barn rida för att hästar tydligen är "farliga". Snälla, så är det inte. Jo det är en riskfull sport, det är det men det beror helt på. Ni borde inte ha fördomar för denna sport, att den bara skadar och är farlig för det är så mycket mer än det. Man lär sig så mycket, att ta så mycket ansvar och hålla reda på livet själv. Ni ska bara veta skillnaden som skett från nära jag började rida, ansvaret växte och man lärde sig hantera stora djur.
Ridsport handlar inte om olyckor och hemska saker, det handlar om förtroende och vänskap till hästen, börjar man rida eller skaffar häst så kan du få den bästa vännen man någonsin önskat. Hästar har hjälpt så många, allt från barn till vuxna att vilja fortsätta. Vissa ungdomar som någon gång mått dåligt, haft självmordstankar så kan hästar rädda liv. Bara genom att vara hästar. Så sätt inga fördomar om att hästar är tråkiga, onödiga och att ridsport är dåligt och farligt innan ni själva står en dag och ha testat, då kan vi snacka men om du aldrig gillat hästar eller aldrig ridit, så kom inte och säg att det någonting innan du själv har testat på.
Den här underbara ponnyn har hjälpt mig i så många stunder och fått stå ut med alla mina tårar, underbara häst ♥
Kan inte sätta ord på det, men det är speciellt..
Nu när jag skriver det här inlägget så droppar det ner tårar efter tårar för min kind. Inte sådana tårar för att jag var ledsen utan hur fruktansvärt glad jag är, glädjetårar så det skriker om det bara för en enda varelse som aldrig sagt ett ord till mig men som bara varit det bästa som hänt mig genom att bara var han. Nocona Hassan..
Han är speciell, väldigt speciell. Det är ingen ponny som man kan tävla varje helg och träna varje dag, det är ingen elitponny eller någon ponny att träna och prestera på topp med varje dag. Så funkar han inte och kommer aldrig att göra. Han är en ponny med mycket hjärta, mycket personlighet och mycket kärlek. Han behöver kärlek, han behöver få lunka runt i skogen dagar i sträck och få känna att livet äger för att kunna träna och tävla ibland.
Jag har verkligen inte hjärta till att sitta varje dag och planera tävlingar inför 2014, jag kan bara inte med det. Men en sak jag kan göra, är att sitta varje dag och planera hur roliga ridpass vi har framför oss, hopp som dressyr som uteritter som mys stunder. Men vi behöver få vara vi. Det är det som allting handlar om. Jag vill inte sitta och veta att nu är det träning, nu måste han hoppa. Det är inte vi, inte för fem enda öre faktiskt. Vet ni vad som är vi? Två individer som delar så mycket kärlek och glädje, en människa, en häst, ett team som bara vill varandra väl.
Den ponnyn, den individen, det djuret och den varelsen är inte bara något utav det bästa som hänt mig, det är det bästa som har hänt mig. Han betyder allt för mig och han är allt man någonsin kan önska sig. Har jag honom så har jag varenda liten sak jag behöver på jordklotet, det räcker. Jag begär inget mer än att få äga han, få se han och få pussa på hans varma mule varje dag. Han är allt för mig och han är hela min värld. Att gå upp morgonen gör jag för en enda sak, att veta att jag varje dag har Hassan vid min sida. Inte någonting går före honom, ingen människa på jordklotet går före honom. Skolan och allt annat är skitsamma, sålänge han är lycklig.
Vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva med ord hur mycket jag älskar den hästen eller hur mycket han betyder för mig, det går inte att förmedla genom varken ord, bilder eller text. Någonting är det, jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är men en sak är säker, han är annorlundare än alla andra ponnysar. Just för att han är den han är, min livskraft. Ta vara på den ni älskar mest, det gör jag och det tänker jag göra i varje sekund, i varje minut, varje vecka, varje år och resten av livet.. Nocona Hassan, min alldeles egna diamant, en dybar sådan också.. jag älskar dig över allt annat på jorden, min enda favorit ♥
Det behövs bara en sak, en jävla massa kärlek.
Time to start to live your life
Att sätta början på ett inlägg är väll det svåraste nästan så ni får stå ut med min dåliga början, men ärligt. Jag har funderat kring en sak, vart vill jag komma med livet? Vill jag blogga varje dag? Vill jag rida EM? Vill jag spendera mitt liv genom att ligga och dega i sängen dagarna ut? Jag har nog aldrig haft ett riktigt svar på den frågan.. Det ända jag vet är att jag tänker inte leva ett tråkigt liv, jag tänker inte ligga och dega hela dagarna, inte ha någon sport att längta till när jag kommer hem från skolan/jobbet. Mitt liv har aldrig gått till så och kommer aldrig göra. Jag gillar att alltid ha något att göra, jag gillar att komma hem, slänga i mig mat och spendera resten av dagen i stallet. Det finns inget bättre. Jag har alla chanser jag vill, det finns inget som säger att det är omöjligt att jag kommer hoppa EM en dag. Detta är mitt liv och jag kan göra vad jag vill med det. Jag bestämmer vad jag vill göra och det är jag som tar mitt liv ditt jag vill.
Alla möjligheter och chanser vi har att ta vara på borde vi ta. Vi kan inte vara bäst varje dag, prestera varje dag eller vara på bra humör. Det finns dagar alla kan ha humöret i botten och man vill bara gömma huvudet under kudden, det går inte att undvika. För ingen av oss har ett helt fläckfritt liv, hur mycket man än vill det. Men det jag vill komma till med detta inlägg är att vi alla borde ta vara på våra chanser i livet vi har och göra något jäkligt roligt när vi ändå kan. Oavsett möjligheter så kan vi alla bara göra en sak, göra vårat bästa och kämpa för dit man vill nå. Vill ni hoppa SM, så vem vet vad framtiden har att bjuda på? We only live once var det va, så ta din chans och gör det. Lev livet som om det vore din sista dag, släng i dig massa godis och skit i vikten. Ha kul och lev ditt liv, så låt oss leva grymt och välkomna livets liv.
Lastning och tips
Lastning. Vad är det egentligen? Ett sätt man kan skapa ett dåligt förtroende mellan sig och sin häst, ett sätt att tvinga sin häst till någonting? PRECIS det är det.
När jag lastar Hassan som varit en svårlastad ponny så har jag och kommer aldrig använda mig av linor för att dra in hästen, långa spön över allt och rent ut sagt piska in hästen så att den går in för att undankomma smärta.
Jag tror verkligen fler som har lastproblem borde slänga linor, spön och säga åt alla 20 personer som skriker på hästen och försöker få in den att gå där ifrån. Var du och din häst samt någon som kan stänga bommen.
När Hassan då krånglade så vill automatiskt alla komma och hjälpa till med sina linor, vilket även hände flera gånger när många andra kom och band upp sina jäkla linor runt min egna ponny som jag bestämmer över.
Tårarna forsade av att se dom ta tag i Hassan och dra in honom med linor, gap och skrik. Det är hemskt, så ska det verkligen inte vara.
Men jag som inte klarar sådant där gick och tog min häst ifrån dom och gick där ifrån på direkten, det var inte ens värt att lasta längre. Jag skulle träna bort problemet men så kommer folk och förstör, vad är problemet undrar jag då?
Jag försökte förklara att jag inte ville ha någon jäkla hjälp av dom eller deras metoder att tvinga in hästarna vilket många såklart blev otroligt sura över, men för mig spelade det ingen roll att dom var vuxna människor som hållt på längre än mig med ridsport, för det är min häst och det är jag som bestämmer och jag tolererar inte när någon tar tag och gör något illa med min ponny. USCH på det.
Nu är det jag och min pappa som lastar Hassan, det har krävts mycket träning för att att milt träna bort problemet men det är så värt alla minuter, nu så går det inte för någon annan vuxen att lasta honom för han går inte in. Han litar på mig och han vet att jag inte kommer skada honom, han har skapat ett förtroende på mig och nu går han faktiskt in i transporten. Från att det tog tre timmar, till fem minuter på mindre än ett år. Jag lovar dig, du behöver inte söka till ponnyakuten för att din häst inte går in i transporten för du kan lösa ditt problem med hjälp av en massa träning men framför allt, väldigt mycket kärlek.
5 tips till att träna bort din hästs lastningsproblem:
Ge inte din häst godis föräns den står helt inne i transporten. Hästar är smarta, dom vet att dom kan lura till sig godis genom att ta ett steg framåt men vänta tills hästen är inne, då vet den att den har gjort helt rätt.
Använd ett grimskaft och kanske något spö för att rama in hästen. Testa att släng bort alla linor och alla spön, testa en mildare övertalning genom att sakta men säkert gå på två steg, backa ett steg, gå på tre steg, backa två steg, gå på fyra steg och backa tre tills hästen är inne. Då ger du den något att tänka på och aktiverar sig!
Stäng inte alltid bommen så fort hästen är inne, låt den stå en liten stund och prata samt ge den godis innan du stänger så att du vet att hästen inte slänger sig av direkt när den är på, det ska inte behövas en bomm.
Om du märker att hästen backar något steg så ska DU fortsätta backa av den så att den inte backar eller springer av själv och börjar den krångla så börja om. Gå av och börja om, låt inte den krångla. Ta ett andetag och börja om istället för det blir bara värre av att fortsätta en dålig situation.
Bli aldrig arg och irretierad så det tas ut på hästen. Det var ett stort problem för mig då jag blev irriterad så fort han slutade lyssna men bara take a breath, andas och börja om. Efter mycket träning fick jag massa beröm över att jag höll mig så lugn, så DU som lastar hästen ska alltid vara lugn i alla situationer även fast folk runt omkring är stressade, bara du håller dig själv lugn blir hästen lugn.
Alla dessa tips kanske inte funkar på just din häst, så inga kommentarer om att jag gör fel så och så men dom här tipsen har funkat för mig i alla lägen, kanske värt att testa? Men det viktigast är att ha ett band mellan sin häst om den stressar upp sig, låt det ta fyra timmar om det så behövs men lasta din häst lugnt och på ett milt sätt utan ryck och drag i hästen. Det kan krävas mycket träning men det ger mycket tillbaka med en häst som säkrat sitt självföretroende!
