Power, glädje och lycka - allt i ett
Alltså kolla den här bilden på oss tagen i helgen, den är sååå A M A Z I N G så jag tror jag dör flera gånger om.
Powern, glädjen, lyckan och en maffig ponny och, han är min alldeles egna. Fasen vad jag är tacksam över att stå som ägare på den lilla biffiga ponnyn med prickar på kroppen nedanför här ♥
Foto: Lina Ericon Stahlin
Direkt från stallet
.. Och åh vad fin Hassan har varit idag, galet bra gick han. Berättar mer sen, nu ska jag borsta av honom och pussa på mitt hjärta några gånger! 
My better half
NH träning
Igår körde jag lite NH i ridhuset. Hassan skötte sig så himla bra och jag vart riktigt nöjd med honom, han lyssnade på mig fastän han var lös och hans flickvän till häst var där inne. Men han fokuserade på mig och lyssnade på vad jag bad honom om vilket bara det var en framgång.
Då fick det bli lite enkla övningar som att springa runt löst, vända åt lite olika håll, stanna från trav till halt och att han fortfarande står bakom en och inte fortsätter springa iväg. Sedan att få honom ifrån mig, försökte få honom springa ifrån mig och sedan "jagade" på honom lite bakom så han sprang och sedan backa och kalla på honom och då skulle han vända in till mitten till mig. Lite att backa utan att behöva putta, utan använda röst och rörelser. Även att jag ber honom stanna, stå kvar och jag går lite bakåt, att han står kvar på samma ställe tills jag några meter från kallar på honom och visar att det är okej att gå framåt.
Somsagt, jag är galet nöjd över min lilla stjärna.
Dom sakerna ovan var dom vi somsagt övade på och han lyssnade på alla enkla övningar.
Han får alltid himla mycket beröm så fort han har gjort rätt. Rätt=belöning och beröm.
Det får honom att förstå att "ja, men nu gjorde jag rätt" vilket leder till lydigare hästar, Så en halv godis påse blandat med morötter och godis gick åt idag, hehe.
Nästa gång ska vi försöka avancera det lite till, men ändå fortsätta på samma spår för att få honom att kunna det så fort jag ber om det, liksom. Samma övningar men öka svårhetsgraden ändå, att tillexempel backa bara med röst och inga rörelser eller att jag ber honom stanna och går längre bort, kunna vända ryggen lite och veta att han stannar tills jag ber han gå. Sådant ska vi öva på nästa gång!
Jag tycker att det här med NH är så himla kul, när man kan kommunicera med hästen från marken utan bett i munnen eller utrustning och veta att hästen lyssnar och tycker det är kul. Det är något vi ska försöka jobba mycket med, för det är grunden till allting man gör uppe på ryggen!
Ska även be pappa eller mamma ta lite bilder nästa gång och filma, så ni förstår vad det är jag gör och menar.
Ni som håller på med det här mer än mig så är alla era tips så välkomna till mig och Hassan. Tips på övningar eller rena tips för bättre träning? Kommentera!
att offra allt för just en varelse
Det handlar om att kunna sätta sig upp i snöstorm på vintern, det handlar om att spendera sina fredagskvällar med en grep och ska mocka, istället för en fest med kompisarna, det handlar om att kunna riskera allt för sin häst, krossa kompisars hjärtan eller bryta dina största drömmar och mål för din häst, det handlar om att kunna skita fullständigt i skolan för sin häst, det handlar bara om att ge ALLT för sin häst. Att stå vid sin bästaväns sida i alla lägen och alltid stå upp för det.
Jag är beredd på att alltid i alla lägen offra allt jag har och äger för Hassan, han är den bästa jag vet på jordklotet och jag skulle aldrig sätta hans säkerhet eller hälsa efter något. Han går ALLTID först, vad det än gäller, när det än gäller.
Det finns ingen som någonsin skulle kunna ta hans plats, han är den som ligger först hos mig. Även före mina föräldrar, min familj, före pojkvän och vänner. För jag vet att vad jag än väljer, kommer jag alltid ha en axel att luta mig mot. Jag kommer alltid kunna sätta mig hos honom och gråta tills hela han är blöt av mina tårar och jag kommer alltid kunna vika mig av skratt med honom, ett djur. Sålänge han finns iallafall.
Den här hästen är inte bara en häst, han är den som fångat mitt hjärta och valt mig framför alla andra människor, den han helst går till om två stycken skulle ropa på honom och jag kan aldrig någonsin tacka honom för hur han är.
Såklart vi har våra stunder, jag kan hata honom, gråta för han inte lyssnar, han kan vara dunder sur på mig och jag på honom. Men oavsett vad, så kommer han alltid vara den viktigaste på den här jorden för mig.
För er är han bara en helt vanlig häst, för mig, är han mitt liv. Min medecin genom livet.
Jag vill bara att ni ska förstå hur mycket han betyder för mig, vem han är, hur han är och att jag aldrig skulle vija skada honom. Att han inte bara är Hassan, han är den mest godhjärtade varelse jag vet om och jag önska han kunde vara min tills jag tar mitt sista andetag.
Det kommer bli så FRUKTANSVÄRT svårt ut honom, utan han som alltid hjälpt mig upp från botten i alla lägen, han som har lärt mig att få torka tårarna och komma tillbaka starkare än någonsin.
Om jag hade fått prata med honom, säga en mening till honom, hade jag sagt "jag älskar dig mest på den här jorden" och att han kunde förstå det.
Men nu kan han inte det och det ända jag kan göra är att försöka visa honom att han är min nummer ett, att jag älskar honom mest på jordklotet och att jag alltid kommer ta ett skott för honom.
Jag är beredd på att offra allt, precis allt, bara för honom.
Soulmate ♥
I`ll be your soldier until my last breath ♥
Dressyrträning avklarad - live från stallet!
Precis ridit ett super pass för Emelie på lillkillen. Han skötte sig väldigt bra och nu en lugn avskrittning. Sedan lite stretching, pussar och kramar. Fina killen! 
Varför var det just honom jag ville ha?
Nu tänkte jag dela med mig lite utav varför jag tog hem honom och vad som hände på provridningen.
När jag åkte och skulle provrida Hassan, så hade jag full koll på hans tävlingsresultat på tävlingsdatabasen, jag visste precis hans resultat. Hans förra ägare Moa, rider ändå honom jäkligt bra men det var ändå inga höjdar resultat. Vilket det inte skulle varit för mig heller.
Alltså och åkte jag och provred honom, i jakten efter en tävlingsponny åkte jag ner med hans resultat i bakhuvudet. Vad var det då som gjorde att jag två veckor senare var påväg hem med honom där bak? När jag visste att han inte ville hoppa ofta fast det var det jag ville göra och tävla? Jag som ville hoppa och tävla regelbundet..
Men jag hade ingen aning om vem han var och han hade ingen aning om vem jag var när jag åkte dit. Det hade varit fem (?) stycken som provred honom innan mig om jag inte minns fel, den ena kom inte ens upp på honom, den andra blev avkastad efter 50 meter och dom andra ville väll helt enkelt inte köpa honom. Men när jag satt upp på honom, red vi ut världens härligaste runda i skogen, full fart med hans spetsade öron. Sedan red jag ett dressyrpass i paddocken på honom, tror ni inte det första han gör är att sänka huvudet och trampa under sig? Han var så himla himla fantastisk.
Och det som nästan gjorde mig gladast var när vi skulle släppa ut honom i hagen efteråt. Vi gick ner mot hagen, jag hade hängande grimskaft och han la huvudet under min armhåla när han gick och pappan i familjen sa direkt att det där, det är äkta kärlek. Det är kemi mellan dom två.
Familjen som då hade honom och hans förra ägare var väldigt enade om att dom ville att han skulle komma till just oss.
Ni ska veta att jag tjatade hela bilresan hem om att få ta hem honom, hela bilresan.
Jag hade bara provridit honom, ingen annan häst, det var första provridningen och jag tog inte första hästen jag hittade, jag tog honom för att han var den häst han var.
Efter att vi hade pratat i bilen så frågade min moster efter allt, "du tycker verkligen om den hästen va? För det syntes" och ja, det var precis det jag gjorde. Jag älskade honom, från allra första början och har gjort sedan första gången jag satt på hans rygg. Och jag är så glad att jag litade på mitt hjärta, struntade i att han inte var rena rama tävlingsponnyn och köpte honom ändå. För jag är så tacksam för att få dela mitt liv med honom, världens världens världens bästa prins.
När jag satt på hans rygg för första gången så kändes det som att jag suttit där i flera år, varför jag tog hem just honom vet jag inte, allt kändes bara så rätt. Så självklart att det skulle bli vi två.
En mobilbild från provridningen, där jag inte hade någon aning om att den ponnyn skulle betyda så mycket för mig idag som han faktiskt gör.
Uppdaterad presentation - Nocona Hassan
En helt ny och uppdaterad presentation om Hassan för alla er ny läsare!
Nocona Hassan
143 cm - D-ponny
*1997
Appaloosa
Mor: Kismette
Far: Bankier Warbonnet
Hassan kom hem till mig den 28 april 2013 och då började vårat äventyr. Äventyret mot toppen och resultat listorna. Men efter ett tag insåg jag att det fanns inget toppen för oss, inga resultat listor och inga höga tävlingar. Jag vill inte tävla honom höga klasser, jag vill ha ett band mellan ryttare och häst, som delar en massor med kärlek. Vi har utvecklats något enormt tillsammans och har kämpat och slitit något otroligt för det här. Idag, lite mer än ett år senare står vi nu och är på god väg uppåt. Inte till eliten, men vi kan mer och det är det vi kämpar för varje dag.
Denna ponnyn är väldigt speciell. Han tycker inte alls om alla människor och är en riktig en mans ponny. Om man har vunnit hans förtroende, så gör han allt för en. Har man inte, så går han inte framåt och surar ihop. Efter mycket slit så har vi skapat ett otroligt band tillsammans, ett väldigt starkt band. Vi litar på varandra, jag har gett honom allt mitt förtroende och jag har fått hans tillbaka. Han har flyttat runt mycket, stått i Storbritanien, stått på ridskola, stått på Sveriges ridgymnasium och massor med privat ställen. Nu har han kommit till mig, och är här för att stanna.
Hassan är en väldigt väldigt pigg ponny som helst vill springa så fort han kan om han får, väldigt livsglad och alltid med. Tyvärr är han väldigt tittig vilket har gjort att han stannat mycket i hoppningen, vi har haft våra enorma motgångar och bakslag i hoppningen men vi har slitit och det har visat resultat. Han är inte helt säker i hoppningen än med sitt självförtroende men vi jobbar på det och bearbetar hans problem varje dag, han går bara bättre och bättre. Vi har även startat några pay & jumps tillsammans, här 2014 tänkte jag inte tävla så mycket hoppning. Vi tänkte tävla lite dressyr på LC & LB nivå och debuterar förmodligen dressyr i sommar.
Det absolut bästa han vet är att rejsa i full fart ute i skogen, springa och galoppera i vattnet på stränder eller att hoppa terräng. Vi tränar lite allt möjligt, allt från att rida i skogen, till natural horsemanship till dressyr och hoppning.
Det finns mycket att få veta om honom, vad han älskar och framför allt, hur han är. Men framför allt så är han en underbar ponny, jag älskar honom mer än någonting annat och när man lärt känna denna ponny, så är han fantastisk ♥
Lite bilder på min fina diamant!
Det ända jag aldrig, aldrig i världshistorian kommer ångra.
Jag har faktiskt tänkt lite på och fått frågor kring om jag aldrig ångrar mig, om jag aldrig ångrar mig att jag lagt ner så förbannat mycket på Hassan. Men helt ärligt, jag ångrar inte ett skit. Inte en enda sekund ångrar jag. Han kanske inte har levt upp till mångas förväntningar på papper eller på en resultat lista, han har aldrig presterat som en tävlingsponny på tävling. Men vet ni vad? Han kanske inte har levt upp till förväntningarna vissa har, men han har levt upp till alla mina förväntningar i mitt hjärta.
Jag vet mycket väl att han inte är den ultimata tävlingsponnyn som varje dag presterar på topp, jag vet mycket väl att vi inte kommer ta oss till SM. Jag vet det. Vi har startat ungefär 12 starter tillsammans och vet ni? EN start av tolv har vi varit felfria. Resten har han stannat. Man kan inte blunda för sanningen på den här ponnyn, det är sanningen. Att vi aldrig varit något tävlingsekipage tillsammans, vi har ALDRIG på våran resa startat en perfekt runda som ni kanske gör varje helg. Han har inte gett mig kval till medelsvår, han har inte gett mig en felfri runda bara sådär, han har aldrig bara gett mig framgång sådär och han har inte gett mig ett fnatt på topplistorna. Men han har gett mig kärlek och lycka.
Vi har upplevt så otroligt mycket tillsammans, jag har inte glidit in på ett silverfat. Jag, eller rättare sagt vi, har kämpat tillsammans. Vi har lagt ner tid tillsammans, vi har spenderat en massa tid och upplevt mer motgångar än framgångar. Men det är det jag gör, att motgång som framgång kunna älska honom så jävla mycket som jag faktiskt gör.
Men bakom alla motgångar och misslyckade tävlingar och ridpass har han lärt mig allt. Han har lärt mig att få veta hur det känns att misslyckas gång på gång, han har lärt mig vad kärlek är, han har lärt mig att kunna torka tårarna och aldrig någonsin ge upp och han har lärt mig att rida, det viktigaste utav allt - han lärt mig hur det känns att älska någon så jävla mycket. Utan honom, hade jag aldrig varit där jag någonsin är idag.
Med handen på hjärtat så tror jag att jag inte hade ridit alls lika bra som jag gör idag om jag hade haft en ponny som presterar på topp varje dag, på varje träning eller på varje tävling. Han har gett mig mer än vad någonsin den där grymma 200 000 kronors EM hästen hade gjort.
Jag har aldrig fått känna på hur det är att galoppera först på ett ärevarv, jag har aldrig fått ens känna hur det är att galoppera i ett ärevarv till applåderande människor med musik i bagkrunden. Jag har aldrig stått på prispallen och jag har aldrig ridit ett ärevarv i hela mitt liv, men det spelar ingen roll för mig, faktiskt inte. Hade jag vetat från början hur mycket motgångar vi skulle få emot oss så ja, ni kommer tycka jag är dum i huvudet, men jag hade faktiskt köpt honom ändå.
Han har lärt mig allt annat, förutom hur det känns att få rida en felfri runda och bli placerad.
Han har lärt mig allt annat, förutom hur det känns att få rida en felfri runda och bli placerad.
Men han har inte bara gett mig motgångar, vi har haft otroligt mycket framgångar utanför tävlingsbanan och vissa dagar kan han bara vara drömponnyn från ovan. Jag har fått torka många tårar och rest mig upp ur skiten igen, men det har lönat sig. För där vi står idag, är jag otroligt stolt och nöjd över. Idag är vi bra, idag kan vi och idag går det faktiskt bra.
Det finns vissa som idag kan säga till mig att "vad var det jag sa, ni kunde aldrig och kommer aldrig bli något bra" och visst, ni hade rätt. Vi kanske aldrig kommer bli något bra ekipage på resultatlistorna. Ni har rätt, vi suger på tävlingsbanorna. Vi är inte bra över huvud taget där. Varsegod, skratta åt oss och snacka hur mycket skit ni vill över hur dåliga vi är i era ögon - men något ingen någon kommer kunna se är hur mycket tid vi två spenderar tillsammans och hur mycket vi älskar varandra.
Jag skulle aldrig i hela världshistorian byta ut Hassan mot en vinst i SM, en felfri runda i Falsterbo eller en elitponny. För sanningen är att för mig så spelar ingen resultat lista någon roll, det som spelar roll för mig är Hassan. Även i alla stora bakslag och motgångar har jag njutit av att få sitta på hans rygg, njutit av att få spendera tiden med honom, med jordens finaste och ärligaste individ.
Tack för allt du ger och gett mig - jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin ångra en sekund i våran resa och jag kommer oavsett vad, motgång som framgång, älska dig mer än någonting annat i världen ♥
Somsagt, bakom alla motgångar har vi haft otroliga framgångar ↓↓↓
10 sanningar om mig och Hassan
Jag dricker inte mjölk och har inte gjort på flera år, är inte allergisk eller något sådant men jag tycker bara det är fruktansvärt äckligt..
Hassan har stått på Örnsköldsviks Ridskola..
Jag rider inprincip aldrig med bett längre och jag är helt annorlunda i mitt ridsätt och det är allt tack vare Den HÄR bloggen..
Hassan tar upp mulen och pussar en så fort man hämtar något godis, fast jag inte ber honom om det alltid haha, söten..
Jag har en vit iPhone5s..
Hassan blir galen i snön, han brukar alltid kasta av mig första gången vi rider i snön när den kommit, av glädje..
Jag har ridit en ponny som anses vara "Sveriges bästa daartmoor ponny"vilket är ganska coolt va? Han heter Trollskogens Triumf, han var som min alldeles egna och jag tävlade han även.. mitt älskade hjärta, som jag saknar han.. ♥
Hassan har varit väldigt svår lastad, det tog säker tre timmar tills jag tränade bort det på egen hand och sa åt alla att gå där ifrån. Det ända som funkar är när jag och min pappa lastar honom, INGEN mer och INGA linor, spön eller metoder som att dra in honom. Mjuk övertalning, lätta ta, lätta ta. Det har gett resultat efter träning - nu lastas han på fem minuter!
Jag har säkert haft två dussin par bloggar på alla möjliga olika portaler, fy på det..
Hassan älskar kanelbulle, det är det bästa han vet och jag brukar alltid köpa en kanelbulle i cafet efter hoppträningarna. Dock hatar han knäckebröd vilket nästan alla hästar gillar? Konstig ponny var det här ja..
The truth is..
Ni vet den där känslan när någonting bara släpper efter stora motgångar och allt bara går så bra? Den känslan har jag nu.
Efter förra sommaren så började Hassan med sina ponny fasoner och blev plötsligt jätte tittig och började stanna föra att han tydligen tyckte dom flesta hindrena var monster. Jag kämpade och kämpade, blodsmaken låg i munnen på mig och tårarna rann efter många hoppträningar.. jag har varit så besviken, så besviken på mig, på oss. Det kändes som om alla andra kunde allt och vi inget, typ. Jag tror jag aldrig varit så nära på att ge upp som jag var för ett tag sedan, jag pratade ofta med pappa om att vi skulle sluta helt med att träna eller över huvud taget hoppa. Föralltid. Det kändes som om att det räckte med tårar och misslyckanden då.
En hoppträning för tre veckor sedan så hoppade han faktiskt. Han hoppade hinder han inte hoppat förut, för han har alltid stannat första gången han ska hoppa ett hinder, men han hoppade och jag var bara så glad. Det gick riktigt bra, men jag visste att vi kunde mer. Kunde bättre än så, fast det egentligen gick grymt.
Jag tävlade helgen efter, var super taggad men där kom det. Allt som jag fruktade. En STOR motgång. Han vägrade att gå framåt och hade förmodligen sträckt höger bakben och han bara stog där inne på banan i säkert tio minuter och rörde sig inte ur fläcken tills jag utgick, hoppade av och fick dra ut honom från banan. Bokstavligtalat...
Vet ni hur det känns för mig att kämpa och kämpa för någonting varje vecka men att det känns som om man står kvar på ruta ett? Det var förjävligt. Jag har inte ens längtat efter att få träna det senaste, jag har inte längtat efter att få hoppa alls, över huvudtaget faktiskt. Försökt att komma på ursäkter för att inte hoppa men så ska det inte vara. Absolut inte.
I tisdags på hoppträningen var jag inte heller taggad, jag var rädd. Rädd för ännu en stor motgång, jag ville inte gå förbi alla andra som tränar och det går bra för. Jag ville inte gå förbi dom med tårarna rinnandes nerför kinderna för att det går dåligt, för bara mig.
Efter den hoppträningen har jag aldrig varit så glad som jag var då, jag har aldrig pussat Hassan så många gånger som då och jag har aldrig någonsin varit så glad efter ett ridpass. Jag skrittade av honom själv ute i skogen och tårarna rann, jag var inte ledsen. Jag var glad, för att vi också kunde. Det var första gången på länge jag hopp tränade och red med ett leénde på läpparna, det har många sagt och det stämmer. I tisdags red jag med mungiporna uppe vid ögonen av glädje, för en sådan liten sak i era ögon men en SÅ stor sak i mina ögon.
Så många tårar som runnit nerför mina kinder efter hoppträningar, så många besvikna miner och så många misslyckanden så förtjänar jag detta mer än något annat. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag är stolt över att få klappa på mig själv och säga att vi lyckades med ett av dom målen vi kämpat för så länge.
Jag har kämpat så jäkla länge nu, dag efter dag och spenderat flera timmar ut och in på Hassan och ridit sälert tusen ridpass. Jag kan faktiskt säga som min tränare och nästan alla andra fantastiska människor i stallet att jag och Hassan förtjänar att få lyckas en gång, det är nog bara jag och min tränare som vet hur svårt vi haft det. Hur svår han varit och hur jobbigt det varit för mig.
Ni tycker säkert jag är skitlöjlig som gråter lyckotårar för detta men så är det inte, jag tävlar inga höga klasser och hoppar inte på elit nivå men en sak är säker - medans vissa ni inte ens behöver rida ordentligt för att få era hästar att hoppa kan jag försöka få över min häst över en bom.
Jag kände att det var dags för er att få veta sanningen, att få veta hur det egentligen legat till det senaste. Jag har inte ens berättat hälften om alla hoppträningar eller mina känslor. Det har varit en riktigt jobbig tid för mig. För mig, så är det annorlunda. När ni gråter för att ni fick fyra fel i MSVA omhoppningen så sitter jag hemma och kämpar som en dåre att få över Hassan över ett 30 cm hinder. Det har tagit mig jävligt hårt med alla bakslag, men livet är orättvist. Jag har inte glidit in på en räkmacka som vissa andra. Jag har slitit för detta, JÄVLIGT länge och fruktansvärt hårt och helt ärligt, så är jag otroligt glad och lycklig för det här.
Vilken JÄKLA utveckling
Måste verkligen klappa mig själv på axeln en gång extra nu, om man idag jämför ridpass för ett år sedan och nu så blir jag nästan lite rysfärdig för vilken jäkla utveckling vi har gjort tillsammans. Jag har gjort bra ifrån mig, Hassan har gjort bra ifrån och VI har gjort bra ifrån OSS. Samma ryttare, samma häst och samma ekipage men så mycket bättre. I collaget längst ner är det samma gångart och två hopp bilder, precis samma gångart och två språng på exakt samma höjder.
Jag är riktigt riktigt stolt över oss faktiskt, RIKTIGT stolt.
Då:
Nu:
Nu & då i ett collage:
Vad tycker NI om vår utveckling?
Snart ett år tillsammans
Om bara sex dagar, lite mindre än en vecka så har jag haft min fina fina Hassan i ett helt år. Ett år av slit, kämpande, tårar och en obeskrivlig lycka. Ett år av glädje och så många pussar på mulen, så många kramar efter grymma ridpass och så många besvikna miner från mig av skit pass rent ut sagt. Vi har upplevt allt tillsammans.
Idag så kan jag inte tacka min moster nog för att hon hittade denna ponny och ringde på honom för provridning, för jag trodde ALDRIG att det var just Hassan som skulle stå som min ponny ett år senare.
Han är så speciell och det gillar jag mer än någonting med honom, så mycket kärlek och personlighet i den ponnyn och den där glimten i ögat av lycka. Någonting är det och jag lovar att det här bara var "meant to be", jag tror det var meningen att det skulle bli vi.
Underbara ponny, snart ett år tillsammans och massa timmar tillsammans, och det kommer bli så mycket mer. Du kommer få stanna hos mig ett långt tag, för nu finns det inte på världskartan att skiljas från honom.
Jag älskar dig ♥
Jag tror man kan se hur mycket vi älskar varandra genom bara en bild, tycker verkligen om honom mer än något annat..
Indian Shuffle
Visste ni att Hassan inte är någon vanlig ponny ridponny, eller i varje fall inte hans ras? Hassan är i rasen appaloosa och sanningen är att appaloosa hästar har fyra gångarter, alltså precis som en islandshäst har fyra gångarter så har appaloosa hästar också det. Jag fick reda på det ganska nyss av en jätte duktig tjej som är författare om akademisk ridkonst, hästens sinne och anatomi och allt det här och jag är jätteglad att hon berättade det för mig.
Den fjärde gångarten heter Indian Shuffle och är en gångart någonting emellan skritt och trav. Om man inte vet att hästen har denna gångart eller faktiskt gör den så att säga så så kan det kännas som att hästen går otroligt orent, alltså åt det hållet att det känns som om hästen är halt men faktum är att så är det inte, dom arbetar i ett sådant högt tempo och använder hela bakbenen och ryggen vilket gör att man kan få en "halt-känsla" i hästen. Det ser lite ut som att det är bara vanlig snabb skritt men det är det faktiskt inte, det är en helt egen gångart.
Jag har läst och tittat runt en hel del på det här och försökt efterforska lite själv på internet och jag ska fortsätta kika runt lite, vore faktiskt riktigt kul att få veta lite mer om detta och lära sig lite om det.
Så för er som också äger/rider någon appaloosa ponny kanske det är värt att också kolla lite på det här, jag tycker det är riktigt kul att appaloosa hästar är lite annorlunda. Det visar ännu mer att jag har en annorlunda ponny, haha.
Här ser ni en film som visar ganska tydligt hur det kan se ut när en appaloosa häst gör sin fjärde gångart, Indian Shuffle ↓↓
Ni har väll inte glömt?
Ni har väll inte glömt den pågående frågestunden i temat Hassan, alltså där ni får skriva alla frågor ni har mellan himmel och jord om Hassan och jag kommer svara på alla era frågor och funderingar. Några få frågor till och alla svar kommer upp i en videoblogg i helgen. Passa på! Vad undrar NI om just min ponny?
Ni hittar frågestunden HÄR!
Kan inte sätta ord på det, men det är speciellt..
Nu när jag skriver det här inlägget så droppar det ner tårar efter tårar för min kind. Inte sådana tårar för att jag var ledsen utan hur fruktansvärt glad jag är, glädjetårar så det skriker om det bara för en enda varelse som aldrig sagt ett ord till mig men som bara varit det bästa som hänt mig genom att bara var han. Nocona Hassan..
Han är speciell, väldigt speciell. Det är ingen ponny som man kan tävla varje helg och träna varje dag, det är ingen elitponny eller någon ponny att träna och prestera på topp med varje dag. Så funkar han inte och kommer aldrig att göra. Han är en ponny med mycket hjärta, mycket personlighet och mycket kärlek. Han behöver kärlek, han behöver få lunka runt i skogen dagar i sträck och få känna att livet äger för att kunna träna och tävla ibland.
Jag har verkligen inte hjärta till att sitta varje dag och planera tävlingar inför 2014, jag kan bara inte med det. Men en sak jag kan göra, är att sitta varje dag och planera hur roliga ridpass vi har framför oss, hopp som dressyr som uteritter som mys stunder. Men vi behöver få vara vi. Det är det som allting handlar om. Jag vill inte sitta och veta att nu är det träning, nu måste han hoppa. Det är inte vi, inte för fem enda öre faktiskt. Vet ni vad som är vi? Två individer som delar så mycket kärlek och glädje, en människa, en häst, ett team som bara vill varandra väl.
Den ponnyn, den individen, det djuret och den varelsen är inte bara något utav det bästa som hänt mig, det är det bästa som har hänt mig. Han betyder allt för mig och han är allt man någonsin kan önska sig. Har jag honom så har jag varenda liten sak jag behöver på jordklotet, det räcker. Jag begär inget mer än att få äga han, få se han och få pussa på hans varma mule varje dag. Han är allt för mig och han är hela min värld. Att gå upp morgonen gör jag för en enda sak, att veta att jag varje dag har Hassan vid min sida. Inte någonting går före honom, ingen människa på jordklotet går före honom. Skolan och allt annat är skitsamma, sålänge han är lycklig.
Vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva med ord hur mycket jag älskar den hästen eller hur mycket han betyder för mig, det går inte att förmedla genom varken ord, bilder eller text. Någonting är det, jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är men en sak är säker, han är annorlundare än alla andra ponnysar. Just för att han är den han är, min livskraft. Ta vara på den ni älskar mest, det gör jag och det tänker jag göra i varje sekund, i varje minut, varje vecka, varje år och resten av livet.. Nocona Hassan, min alldeles egna diamant, en dybar sådan också.. jag älskar dig över allt annat på jorden, min enda favorit ♥
Det behövs bara en sak, en jävla massa kärlek.
Dagens pay and jump..
Pay and jumpen idag, jadu.. vad kan man säga? Han kändes så otroligt fin på framridningen och framhoppningen och första klassen, fick nått litet stopp i första klassen men han hoppade så fint. Andra klassen var jag mer än taggad tills jag kom in på banan, pressade över honom på ettan och tvåan och trean tog det tvärstopp. Det var inte så att han inte ville hoppa, han stog bara där och backade och kickade mot skänkeln, ville inte ens ta ett steg framåt. Pratade med domaren lite och han gav lite tips men det funkade inte. Jag hoppade av och utgick direkt, efter sa han sedan att jag kanske skulle kolla upp honom för att han inte såg fräsch ut i något av bakbenen.. Vet inte vad jag ska säga, vill bara att han ska må bra och vara frisk..
Efter när vi kommit hem gick jag en promenad med honom, stretchade ut alla benen ordentligt och kände igenom hela honom samt noga på benen, smörjde in han med liniment och satte på ett gosigt täcke. Hemma kändes han som vanligt igen, om jag och min familj har rätt så tror jag bara han kan ha varit lite stel och sträckt till sig lite efter första klassen. Ska rida som vanligt utan hoppning en vecka och sedan se men förhoppningsvis är han frisk och kry, kanske inte bara var hans dag. Vi får se, låter det gå en vecka eller två med ridning som vanligt om han känns bra och sedan tar vi förmodligen ändå ut en kiropraktor eller massör som bara kan känna igenom honom ändå, det är alltid bra att kolla hästen en gång om året.
Får se då om han kanske har någon låsning eller stel någon stans!
Men oavsett resultat så är han världsbäst ändå, är inte ett dugg besviken på honom. Kollar på det positiva att han hoppade väldigt bra på framridningen och första klassen. Nu står han med ett gott täcke, mat och myser. Imorgon får han massa mys och jag ska jogga han lite lugnt, min fina fina ponny ♥
Gammal bild från en grym hoppträning.
Ställ frågor om Hassan!
Nu tänkte jag att eftersom det vart så länge sedan jag haft en frågestund så var det på god tid, men den här gången så är det en frågestund som kretsar kring Hassan. Ni kan fråga hur mycket ni vill och jag kommer svara på alla era frågor om Hassan, nu får ni chansen att veta något ni alltid undrat om Hassan!
