The truth is..
Ni vet den där känslan när någonting bara släpper efter stora motgångar och allt bara går så bra? Den känslan har jag nu.
Efter förra sommaren så började Hassan med sina ponny fasoner och blev plötsligt jätte tittig och började stanna föra att han tydligen tyckte dom flesta hindrena var monster. Jag kämpade och kämpade, blodsmaken låg i munnen på mig och tårarna rann efter många hoppträningar.. jag har varit så besviken, så besviken på mig, på oss. Det kändes som om alla andra kunde allt och vi inget, typ. Jag tror jag aldrig varit så nära på att ge upp som jag var för ett tag sedan, jag pratade ofta med pappa om att vi skulle sluta helt med att träna eller över huvud taget hoppa. Föralltid. Det kändes som om att det räckte med tårar och misslyckanden då.
En hoppträning för tre veckor sedan så hoppade han faktiskt. Han hoppade hinder han inte hoppat förut, för han har alltid stannat första gången han ska hoppa ett hinder, men han hoppade och jag var bara så glad. Det gick riktigt bra, men jag visste att vi kunde mer. Kunde bättre än så, fast det egentligen gick grymt.
Jag tävlade helgen efter, var super taggad men där kom det. Allt som jag fruktade. En STOR motgång. Han vägrade att gå framåt och hade förmodligen sträckt höger bakben och han bara stog där inne på banan i säkert tio minuter och rörde sig inte ur fläcken tills jag utgick, hoppade av och fick dra ut honom från banan. Bokstavligtalat...
Vet ni hur det känns för mig att kämpa och kämpa för någonting varje vecka men att det känns som om man står kvar på ruta ett? Det var förjävligt. Jag har inte ens längtat efter att få träna det senaste, jag har inte längtat efter att få hoppa alls, över huvudtaget faktiskt. Försökt att komma på ursäkter för att inte hoppa men så ska det inte vara. Absolut inte.
I tisdags på hoppträningen var jag inte heller taggad, jag var rädd. Rädd för ännu en stor motgång, jag ville inte gå förbi alla andra som tränar och det går bra för. Jag ville inte gå förbi dom med tårarna rinnandes nerför kinderna för att det går dåligt, för bara mig.
Efter den hoppträningen har jag aldrig varit så glad som jag var då, jag har aldrig pussat Hassan så många gånger som då och jag har aldrig någonsin varit så glad efter ett ridpass. Jag skrittade av honom själv ute i skogen och tårarna rann, jag var inte ledsen. Jag var glad, för att vi också kunde. Det var första gången på länge jag hopp tränade och red med ett leénde på läpparna, det har många sagt och det stämmer. I tisdags red jag med mungiporna uppe vid ögonen av glädje, för en sådan liten sak i era ögon men en SÅ stor sak i mina ögon.
Så många tårar som runnit nerför mina kinder efter hoppträningar, så många besvikna miner och så många misslyckanden så förtjänar jag detta mer än något annat. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag är stolt över att få klappa på mig själv och säga att vi lyckades med ett av dom målen vi kämpat för så länge.
Jag har kämpat så jäkla länge nu, dag efter dag och spenderat flera timmar ut och in på Hassan och ridit sälert tusen ridpass. Jag kan faktiskt säga som min tränare och nästan alla andra fantastiska människor i stallet att jag och Hassan förtjänar att få lyckas en gång, det är nog bara jag och min tränare som vet hur svårt vi haft det. Hur svår han varit och hur jobbigt det varit för mig.
Ni tycker säkert jag är skitlöjlig som gråter lyckotårar för detta men så är det inte, jag tävlar inga höga klasser och hoppar inte på elit nivå men en sak är säker - medans vissa ni inte ens behöver rida ordentligt för att få era hästar att hoppa kan jag försöka få över min häst över en bom.
Jag kände att det var dags för er att få veta sanningen, att få veta hur det egentligen legat till det senaste. Jag har inte ens berättat hälften om alla hoppträningar eller mina känslor. Det har varit en riktigt jobbig tid för mig. För mig, så är det annorlunda. När ni gråter för att ni fick fyra fel i MSVA omhoppningen så sitter jag hemma och kämpar som en dåre att få över Hassan över ett 30 cm hinder. Det har tagit mig jävligt hårt med alla bakslag, men livet är orättvist. Jag har inte glidit in på en räkmacka som vissa andra. Jag har slitit för detta, JÄVLIGT länge och fruktansvärt hårt och helt ärligt, så är jag otroligt glad och lycklig för det här.
Kommentarer
Postat av: Sanna Bäckström
Åh du är så jävla grym Julia, du förstår nog inte. Du rider en svår ponny och ändå har du inte gett upp. Aldrig. Jag är i en svacka just nu och allt känns så tungt men när jag läser detta får jag hopp. ÅH SÅ BALL DU ÄR. <3
Postat av: Ella Palmqvist
Du vet hur jävla grymma jag tycker ni är! Ni gör allt så otroligt bra och ni utvecklats sååååå himla mycket på en dag. Det här är du verkligen värld. Jag skickar några extra styrkekramar till er! Kram på dig bästa du ❤️
Postat av: Theresia
Ni är så duktiga! :)
Postat av: Filippa o Raya
Ni är duktiga! :) Kramis
Postat av: Ida Woxlin
Så jäkla GRYM du är Julia. Jag tror på er. <3
Trackback
