This is my way to do it
Nu har jag och pappa pillat och fixat lite på mitt ena träns och gjort om det till bettlöst, det är inget som är gjort på något proffs sätt men det funkar bra tills jag köper in något annat alternativ utan bett. Väldigt roligt att min pappa är såpass inne i det här och vill hjälpa mig att göra det jag vill med att sluta rida lika ofta med bett. Det hjälper en verkligen att ha föräldrar som gillar ens inställning för hästen, tack!
Att rida på skarpa bett hjälptyglar som inte ens behövs på vissa hästar gör ont att se i hjärtat..
Jag mår dåligt över att veta att jag själv använt bett på ett sätt som att få ner hästen i form, det känns fruktansvärt att veta men det är så himla skönt att slippa det. Ett starkt band med en bra relation, harmoni och ett ekipage som litar på varandra med glädje och lycka och framför allt som sprudlar ut kärlek mellan varandra är verkligen underbart att se, slippa tvinga fram hästen till att den ska kröka på nacken som vissa strävar efter med bett är så jag vill ha det.
Men jag kritiserar inte någon för hur andra rider eller hanterar sina hästar, jag rider och hanterar min häst såhär och ni på erat sätt. Jag säger inte att alla behöver tycka, tänka eller göra som mig men det är värt att tänka på. Om ni rider med aningen skarpare bett eller tävlar höga klasser med hjälptyglar så rör det inte mig, alla gör precis som dom vill och jag kan inte säga att något är fel eller rätt för just den hästen. Men för MIN häst, så är det här det rätta sättet att hantera och rida på, tycker jag. Så kom inte och säga sedan efter att jag klandrar er som rider med bett, för det gör jag inte och alla gör som dom vill. Jag gör som jag vill och ni gör som ni vill, så är det och sånt är livet. Alla tycker och tänker inte lika i allting. Så jag smutskastar INGEN för att den rider med bett eller inte, det är ens eget val.
Det finns säkert många som har ett starkt och bra band med harmoni, fast man rider den klassiska ridningen med bett.
Jag vill verkligen inte rida med våld och tvång som vissa säger, jag vill skapa en frihetskänsla mellan häst och ryttare och efter att fått mycket tips av duktiga tjejer som håller på med just detta, natural horsemanship så är jag och Hassan på god väg. Han har alltid lyssnat bra och alltid följt en på pricken om han går löser, vilket såklart påverkar utvecklingen då han har lätt att lära sig nya saker!
Bara för att jag nu inte rider med bett som jag gjorde förut så betyder inte det att jag slänger bort alla mina schabrak, sadeln eller alla mina bling bling benskydd eller alla mina tankar kring tävlingar år.. jag kommer inte rida annorlundare än vanligt, jag rider och hanterar min häst på precis samma sätt som förut, förutom att jag inte stoppar bett i munnen på min häst varje dag eller använder mig av tvång i hanteringar, alltså med andra ord inte dra in honom i transporten eller dra honom framåt. Mild övertalning istället för att tvinga sin häst tycker jag fungerar mycket bättre.
Och det ända är att jag på tävling eller träning, kommer rida med milda hjälper och inte få min häst "ner i form" genom att ta lite i bettet. Det är ingen som på tävling kan kritisera mig för att jag rider ihop den rätta formen eller svänger och styr hästen mot ett hinder, för att jag inte rent ut sagt, drar i tyglarna dit jag vill få hästen. Man kan ha sträckta tyglar men rida hästen med sätet och skänkeln istället för att styra med tyglar och bett. Och jag kommer snart efter mycket jobb, på hoppträning förhoppningsvis rida med mitt bettlösa träns och funkar det, så får han göra det han tycker är kul. Att hoppa men samtidigt slippa bettet, underbart om den lösningen fungerar.
Man kan rida helt vanligt som jag gör, bara att man rider med sin vanliga utrustning men tar bort bettet och som jag, inget våld eller tvång.
Men huvudsaken är att min häst mår bra, han har alltid mått bra men jag vet att han mår ännu lite bättre när han slipper bettet så ofta som jag red på det förut. Jag älskar verkligen Hassan otroligt mycket, han betyder mer än allt för mig och jag vill att han ska få vara lycklig. Det är han och det är det som räknas, ingen kan övertala mig om något annat för sålänge Hassan är lycklig, är jag lycklig. PUNKT.
Det här knäckte mig..
Det HÄR inlägget knäckte mig totalt, nu har jag insett vad vi egentligen gör med våra hästar med bett i munnen, det här är så fruktansvärt fruktansvärt hemskt på forskning med bett. Vissa kommer kolla på inlägget och strunta i att läsa för att det är för långt och allt sådant, men snälla snälla allihopa, jag ber er på mina bara ben att läsa inlägget. Jag var gråtfärdig..
Läs det och tänk efter, alla gånger ni använt bett och tagit i tyglarna för hårt eller alla gånger man satt på skarpa bett och dragit i tyglarna.
Det här förändrar mycket, nu ska ett bettlöst träns köpas in och användas flitigt och dom gånger jag kommer använda bett kommer jag nästintill skaka av försiktighet. TACK Tuuli och Lina!
Never give up on your dreams until you one day are standing there, and living your dream
Sluta tro att du är något, lek inte känd, bara för att hästen gick bra idag behöver ni inte vara bäst. Miljoner ord sägs varenda dag om hur dåliga alla är och vad fasen är målet med det? Vart vill man komma egentligen?
Det är tydligen förbjudet att drömma om något idag eller överhuvudtaget sätta upp mål, då blir man smutskastad som aldrig förr. Varför är det så? Varför får man inte drömma om att tävla SM utan att folk är där för att berätta att det inte är någon ide att drömma, för du kommer ju ändå aldrig nå den drömmen.
Det finns ingenting i hela världen som är omöjligt, det kan krävas år av slit, år av kämpande och år av tårar och glädje men det är I N T E omöjligt. Hur många gånger än någon har sagt att du aldrig kommer klara att tävla SM så är det inget att tro på över huvudtaget.
Idag står jag här med fötterna på jorden och jag vet att jag utvecklats. För sju år sedan var min största dröm att få en helt egen häst att också få tävla med, att få ha roligt med och att göra något riktigt riktigt kul med. Hur många tårar som har runnit nerför mina kinder under tiden går inte att räkna till. Tydligen skulle jag "aldrig" klara av att rida Fredman, min gamla shetlandsponny, ordentligt. Hur många frågor jag fått som löd precis såhär, "ska du inte sluta snart, varför fortsätter du?" Och dom orden fick mig att vilja ännu mer.
Sju år senare står jag idag, med min alldeles egna ponny som jag tävlar, precis drömmen jag hade för sju år sedan är uppfylld och det är den drömmen jag lever idag och dessutom så tränade jag och Fredman så hårt att vi våran sista tävling tog hem segern. Vad var det som inte skulle gå sa ni?
Om det är någon som någonsin säger att du aldrig kommer klara det så är det bara att köra rakt över dom, vänd huvudet och fortsätt framåt för vet ni vad? ALLTING går, det ända som krävs är lite målmedvetenhet och en jäkla massa vilja och kämparglöd, då slår jag vad om att dina år av slit och kämpande kommer löna sig. Ge aldrig upp och säg inte att något "aldrig" kommer att hända, det trodde jag också, tills jag idag har min egna häst. Det krävs kämpande men det GÅR!
Min egna fina Nocona Hassan, som jag slitit för i sju år att få.
"Never give up your dreams until you one day are standing there, and living your dream"
Från att vilja vara elitryttare till skogsmulle..
Jag har under nästan ett års tid byggt upp ett band med Hassan, ett band bara vi två har. Innan jag skaffade Hassan, så var det bara träning och tävling som gällde. Jag ville tävla, det ville jag. Jag ville också ha min snygga tävlingsponny att rida in på i alla MSV klasser som hoppar allt. Varför står jag idag med min lilla skogsmulle som ibland inte ens kliver över en bom?
Jag tror många kan hålla med mig, mina tankar har ändrats totalt. Den ryttaren jag är idag är inte den ryttare jag ville vara från allra första början, men någonting har ändrats med tiden. Att man kan gå från att vilja bli topp tävlingsryttare till att bli den ryttare jag är idag, som mest rider hemma och tycker skogen är det mysigaste är ganska konstigt och på bara mindre än ett år.
Idag lyssnar jag på hästen, jag tvingar inte någon ponny att tävla, jag gör det inte för mig. Jag bryr mig inte om vad jag ville, jag bryr mig om vad hästen vill och hästens hälsa. Det går först, i alla lägen. Hassan hoppar jag inte mer än varann vecka, alltså 2 gånger i månaden. DÅ tycker han det är kul, dressyr rider jag några gånger i veckan men helt ärligt tror jag att skogen är där vi spenderar mest tid. Som två lyckliga skogsmullar. Jag älskar att få se Hassan lycklig och den glimten han har i ögat nuförtiden är precis så jag vill att det ska vara. Nu den senaste veckan har jag ridit med repgrimma två gånger, gjort massa bus NH övningar och lärt honom mycket saker. Sprungit runt med honom lös efter mig och han fortfarande följer efter mig som en hund. Det är känsla av frihet, kärlek och lycka jag vill känna alla dagar jag åker till stallet. Varför är inte alla sådana? Det gör ont i mig av att höra folk som bara vill trimma, träna och tävla på topp och behöva leverera varje dag. Jag tror verkligen på ett bra band med sin häst, vill man tävla och träna tycker jag man först och främst borde ha ett starkt band med sin häst, vara som två i ett. Det känner jag att jag och Hassan blivit nu och det glädjer mig.
Sedan kan jag med handen på hjärtat säga, att jag tror att jag och min familj inte trodde att vi skulle bli såhär fasta vid Hassan. Nu kan jag gråta om jag inte får se han på en vecka, jag vill inte åka iväg en helg och vara borta från Hassan. För ett tag sedan ville jag inte ens åka på skidresa längre och det är det jag alltid tjatat om, förstår ni då hur beroende jag är av Hassan, helt ärligt- Att jag är så beroende av en varelser som aldrig sagt ett ord till mig är sjukt, för han betyder verkligen allt för mig. Att veta tanken av att någon gång behöva skiljas från honom gör ont i hela hjärtat. Min jordklotsfavorit som är min bästa vän i alla lägen, han är underbar och jag är så glad över att vår resa inte är nära på slutet, vill tacka Moa för du sålde denna fantastiska häst till mig, orden är slut. Han är bäst och jag är inget annat än lycklig med honom just nu ♥
Pressen att prestera.
Har ni någon känt att ni alltid har den pressen på er att prestera? Alla vi framförallt hästmänniskor vill ha allting perfekt hela tiden, snyggaste kläderna, bästa ponnyn och få dom absolut bästa resultaten i allt man gör. Allt, ALLT ska vara perfekt.
Jag skulle dö om jag gick runt med en ångest och en stor press på mina axlar för att jag måste prestera bra, som att bära 300 kg på axlarna varje dag och samtidigt springa 40 mil, men faktist har jag också haft den känslan.. ett par gånger.
Speciellt dessa stora bloggare, dom allra största och kändaste ryttarna som har så många ögon på sig att hela världen vet vem just den ryttaren är. Dom har så många killar och tjejer som älskar det dom gör, men alla har haters och även dom. Tänk er att åka på en tävling och känna att det måste gå bra för att inte få elaka kommentarer om hur dålig man är 10 minuter senare.
Så spela roll om du blev utesluten, fick största black-outen eller du ramlade av, för ingen ska behöva känna den pressen att man måste prestera.
Det var en tävling för ett tag sedan på hemmaklubben, jag visste att jag hade massa ögon på mig. Bloggläsare, kompisar och även tjejer som tyckt mindre bra om mig, och jag var så nervös. Och jag kände det att nu är det gå bra eller inget. Nu gick den tävlingen inte ens bra, jag visste hur många som hade kollat på mig som visste vem jag var och jag var riktigt besviken på Hassan, på mig själv. Att vi inte bara kunde komma runt, och visa alla att vi är bäst. Men det går inte alltid, och från och med nu kommer jag aldrig känna så igen. Det spelar ingen roll om så hela världen skulle veta vem jag var, jag vill inte känna press att prestera.
Jag gör det på mitt sätt, och går det inte bra så fine, då gör det inte det.
Sedan glädjen som rusade igenom mig när jag fick lite texter från kompisar och bloggläsare, " Julia, du var jätteduktig och jag lovar att ni tar igen det och det kommer gå grymt nästa gång, och glöm inte - du red jättebra, gjorde ditt bästa och mer kan du inte göra"
Alltså fattar ni, jag som trodde jag hade den pressen på mig att jag skulle göra det perfekt så hade jag inte ens det och det är det jag vill att ni också ska tänka på. Tankar är bara tankar, tro aldrig att alla kommer hata er om ni inte gör bra ifrån er för det gör dom inte.
Det jag vill komma med är att pressa inte er själva, ha inte den ångesten och pressen att prestera grymt. Det går som det går, gör du ditt bästa finns det inget mer att göra. Så oavsett hur många ögon du har på dig, gör det på ditt sätt och låt bli den ångesten att behöva prestera, för den ska ingen behöva! Alla är grymma, oavsett resultat ♥
SÅHÄR ska det se ut, man ska vara glad utan någon som helst press eller ångest!
Och detta citat, älskaaaa.
"It doesn`t matter how good or bad you are in that arena, you have all the passion you can get, you have that big love with your horse, that`s all you need to be a good rider"
Nätmobbning och kränkningar på internet
Det här med att hänga ut andra på internet är väll en av dom mest vanliga sakerna i vardagen nu. Jag fattar inte vad problemet är egentligen, är det verkligen så svårt att låta bli. Folk som hänger ut andra öppet inför en stor grupp på internet. Att folk dissar saker hej vilt om andras utrustning och sedan när dom själva har en kopia av precis den saken.
Sedan är det ju så jädra viktigt för oss bloggare att vara så otroligt snälla hela tiden, hela tiden vara så trevliga och inte bry oss om dessa kommentarer. Det är inte så lätt som alla tror! Vanliga människor som varken har blogg eller något annat är det helt fritt fram att kasta skit på andra, men för bloggare? Bara för vi bloggar och ska vara en sådan bra förebild får vi ju absolut inte svara något taskigt tillbaks. Utan bara "skita i det" Jag är så förbannat trött på det, jag tänker sluta vara så himla trevlig mot alla som kastar skit på mig. Utan även fast jag får en taskig kommentar, vare sig den är anonym eller inte tänker jag inte längre vara så trevlig! Jag är trött på det nu. Aldrig att jag skulle hänga ut personen och skriva så taskiga saker som finns att skriva, men jag tänker svara på ett sätt som visar att jag faktist bryr mig. För det börjar gå för långt nu! Vi bloggare är ju inte tillåtna till någonting. Vi har en regel, det är att vara snäll mot alla hela tiden. Jag tänker behandla andra precis som dom behandlar mig!
Att provocera och skriva milslånga inlägg om hur fult just dom där stövlarna det är precis samma sak. Provocering kan vara roligt, till en viss gräns. Och den gränsen känns väldigt osäkert för väldigt många känner jag.
Jag är så trött på att detta alltid ska vara ett problem. Varför kunde inte vi ALLA ändra sin inställning och göra bloggvärlden en trevlig plats på internet där man ska känna sig trygg, jag blir mörkrädd och det är bara förnamnet.
För hur kul är det för en liten 10 årig tjej som precis skrivit sitt första inlägg om att hon lyckats på en tävling, blir uthängd för att folk kallar henne skrytig. Alla i bloggvärlden är inte 30 år och kan ta all den skit som kastas varje dag, det är så mycket unga tjejer och killar i bloggvärlden, det funkar inte att kasta så mycket skit på en liten tjej.
Jag är 12 år, 12 ÅR. Och ni såg ju kommentarerna vi fick som vi skrev ett inlägg om, det är ett läskigt beteende. Kalla andra för hora och djurplågare. Såklart som sjutton att det sårar.
Nätmobbning är det allra värsta jag vet och det är ju det, minst halva bloggvärlden består av elaka kommentarer, kränkningar och nätmobbning och det är allt annat än okej.
Jag skiter fullständigt i om det är någon röd tråd i detta inlägg, nu vill jag bara gå ut med detta. Att snälla, kan vi inte allihopa försöka? Vi alla kan göra skillnad, nu ändrar vi om bloggvärlden till en trevlig plats och hoppas att alla ska trivas! För just nu försvinner det allt för många duktiga bloggare, just för det här med elakhet på nätet.
VÄLKOMMEN TILL BLOGGVÄRLDEN ALLA, DETTA SKA BLI EN TREVLIGARE PLATS OCH ALLA KAN GÖRA SKILLNAD. 
