Det är det SOM räknas

Jag är som precis alla andra, fast ändå inte.. jag har min ponny jag tränar och kämpar med varje dag. Jag försöker alltid så gott jag kan, jag ger allt. Jag har valt ett liv med mycket arbete, mycket som händer runt omkring och ett helt enkelt snäppet mindre lugnare. Det finns alltid något som händer. Jag bloggar och för att klara av det måste man ha orken, tiden och intresset framför allt för att klara av det, alla hatkommentarer, alla avensjuka tjejer och killar som lägger sin bekostnad på andra genom att få skit kastat rakt upp i ansiktet. 

 

Jag blir så besviken på mig själv efter ett dåligt ridpass, en dålig tävling eller en dålig skoldag. Jag vill alltid ha allt på rätt sätt. Jag blir bara riktigt ledsen, besviken och tänker mer än något annat.

Vad kunde jag gjort bättre? Var det allt mitt fel? Efter ett dåligt pass, kan jag bara känna att jag inte orkar fortsätta. Det finns ingen mening med det. Men det finns så mycket som får mig att fortsätta, räcker att jag kolla in i Hassans ögon och det smäller mig - vilken jädra ponny. Han är SÅ bra. 

Hassan har svagheter precis som alla andra ponnysar och hästar, men han har saker han är helcool med. Vi har mycket att jobba på, det är en lång väg kvar och vi kommer inte vara i ryttar toppen, han har inte den kapaciteten vilket inte drabbar mig alls, det passar mig perfekt att få vara en hobby ryttare som jag. Men vi är ändå på god väg till nästa steg!

 

Jag vet att han kan trotsa saker precis som alla andra, han är ingen ponny som jag tävlar MSVA nationell hoppning med varje helg, eller medelsvår dressyr. Jag och Hassan kommer sakta men säkert framåt, vi stressar inte fram. Vi gör det på vårat sätt. Spelar ingen roll om vi hoppar LD eller LA. Jag bryr mig inte, ärligt

Sen så mycket tjat om att man måste vara bäst, snyggast och coolast ständigt hela tiden. Frågan är varför? Måste vi vara bäst jag och Hassan, måste vi verkligen vara snyggast? Jag kan lika gärna hoppa upp och rida ett pass i knallgröna mjukisbyxor, skrikrosa ridstövlar, lila tröja och min gröna hjälm som jag hoppar upp i min marinblåa lamicell outfit, fattar ni grejen? Det är inte DET som spelar roll, det är känslan. Känslan som visar att vi har kul tillsammans, den känslan som visar kärlek, vare sig om vi är bäst, snyggast eller coolast.

Riktigt bra inlägg, och bra blogg i allmänhet för den delen!! :D Ville bara dra in en ointressant grej om det sista du skrev, dedär om mjukisbyxorna eller lamicell-outfiten. Att det inte spelar någon roll. För mig gör det faktiskt det, när jag planerat en outfit och planerat ridpasset och tänkt innan hur det "ska" se ut och hur allt "ska" gå, då rider jag mycket bättre och gör bättre resultat ifrån mig. Man är olika, men så är i allafall jag :)

Håller med dig till månen och tillbaka :)

Med hästarna kommer känslan alltid vara det viktigaste! Det ligger så mycket i dina ord i detta inlägget! <3