När tårarna aldrig tar slut

Det finns en tjej på den här jorden, som jag har fått äran att få kalla min bästa vän.  Det finns MÅNGA jag någon gång kallat bästa vän, men hon är annorlunda. Ebba. 

 

Vi har minnen inte många har med varandra, tror faktiskt vi gjort det mesta två energifyllda tonåringar brukar göra.

Hon vet hur jag ser ut med smink i hela ansiktet, hon vet hur jag ser ut när jag går med håret i en rufs, nyvaken och hela jag ser ut som ett lik. Hon vet allt om mig.

Vad jag är, hur jag är, vad jag gjort, hur jag skrattar, hur jag pratar, hur jag springer och går, hur jag åker pulka, hur jag cyklar. Hon vet nog nästintill precis allt. Och jag är så glad för att hon vet allt om mig, alla mina dumma misstag men ändå alltid stått upp vid min sida, i alla lägen. Det känns så fantastiskt att veta att någon som vet så mycket om mig fortfarande väljer mig, hur jag än är eller ser ut.

 

Vi är så fruktansvärt lika varandra. Inte med hur vi ser ut, men hur vi är. Vi skrattar åt samma skämt och kommer på samma galna ideér, det tror jag har gjort att vi kommit så nära varandra. 

Dom stunderna att bara få se henne glad gör mig glad. Vi kan gråta i varandras famnar eller skratta så vi viker oss men oavsett vad, ändå alltid älskar jag henne. Inte bara för att hon är hon, utan för vad hon gör med mig. 

 

Hur tror ni det känns när den tjejen man alltid stått närmast flyttar till andra sidan jorden? Hur tror ni det känns att veta att man inte får krama om varandra och skratta tillsammans på ett långt tag, att veta att nu är hon inte här. Hon är inte här med mig, hemma i Trollhättan. 

När jag fick reda på att hon skulle flytta till Kina, bröt jag ihop. Inte direkt, för jag fattade inte. Och inte heller på flera veckor, tills den dagen jag var tvungen att krama henne hejdå. Det var så fruktansvärt jobbigt för mig att se henne gråta, för att vi inte kommer kunna träffas. Det var så jobbigt för mig, i flera dagar efteråt. Och det är det fortfarande, kan jag lova. 

Att komma till skolan och veta att nu är inte hon där. min bästavän, nu sitter hon inte bredvid mig varje lektion längre. Hon satt inte där bredvid mig, det skar i hjärtat. 

Jag vet så väl att hon har det bra, men det finns inget jobbigare än att inte få träffa henne. Hur lång distans det än är imellan oss, kommer hon alltid vara min bättre halva. 

 

Men det här inlägget vill jag bara visa henne att trots att hon är långt ifrån mig, så finns jag vid hennes sida i alla lägen och att det faktiskt är möjligt, att ha sin bästa vän på andra sidan jorden. 

Om några få månader ska jag åka till Kina och hälsa på henne och det kommer bli SÅ härligt, tänk att få krama om sin bättre hälft efter att inte sett varandra på säkert ett halv år, jag längtar, kan jag lova.

 

Så jag vill bara säga det att ta vara på tiden med era vänner, för en dag kommer den där man måste säga hejdå. Om det så är för att personen ska flytta eller för att den inte längre finns, ta vara på dom. För jag VET känslan hur det är att inte längre ha sin bästavän tio minuter hemifrån. När jag skriver det här, forsar mina tårar ned längs kinderna. Jag saknar henne SÅ himla mycket, hade gjort vad som helst för att få krama om henne idag. Nu får jag nöja mig med långa samtal och snapchat`s på dagarna..

 

Jag älskar dig, min favorit ♥ 

 

 

 

Ebba <3

Åh, jag tänker på dig dag och natt! Och när jag gör det så tänker jag på när du kommer hit, jag längtar så mycket och jag tror att det kommer bli dom roligaste veckorna i mitt liv! När vi sa hejdå var så så jobbigt, jag grät hela kvällen och natten och jag kunde verkligen inte fatta att jag skulle åka ifrån dig, i TVÅ år! Det fanns liksom inte med i hela världshistorien! Jag saknar dig mer och mer för varje dag!
Du är en person man aldrig kommer att glömma, för att du är den finaste och bästa personen i hela världen och det är sant! Jag älskar dig till månen och tillbaka!❤️