Jag har under nästan ett års tid byggt upp ett band med Hassan, ett band bara vi två har. Innan jag skaffade Hassan, så var det bara träning och tävling som gällde. Jag ville tävla, det ville jag. Jag ville också ha min snygga tävlingsponny att rida in på i alla MSV klasser som hoppar allt. Varför står jag idag med min lilla skogsmulle som ibland inte ens kliver över en bom?
Jag tror många kan hålla med mig, mina tankar har ändrats totalt. Den ryttaren jag är idag är inte den ryttare jag ville vara från allra första början, men någonting har ändrats med tiden. Att man kan gå från att vilja bli topp tävlingsryttare till att bli den ryttare jag är idag, som mest rider hemma och tycker skogen är det mysigaste är ganska konstigt och på bara mindre än ett år.
Idag lyssnar jag på hästen, jag tvingar inte någon ponny att tävla, jag gör det inte för mig. Jag bryr mig inte om vad jag ville, jag bryr mig om vad hästen vill och hästens hälsa. Det går först, i alla lägen. Hassan hoppar jag inte mer än varann vecka, alltså 2 gånger i månaden. DÅ tycker han det är kul, dressyr rider jag några gånger i veckan men helt ärligt tror jag att skogen är där vi spenderar mest tid. Som två lyckliga skogsmullar. Jag älskar att få se Hassan lycklig och den glimten han har i ögat nuförtiden är precis så jag vill att det ska vara. Nu den senaste veckan har jag ridit med repgrimma två gånger, gjort massa bus NH övningar och lärt honom mycket saker. Sprungit runt med honom lös efter mig och han fortfarande följer efter mig som en hund. Det är känsla av frihet, kärlek och lycka jag vill känna alla dagar jag åker till stallet. Varför är inte alla sådana? Det gör ont i mig av att höra folk som bara vill trimma, träna och tävla på topp och behöva leverera varje dag. Jag tror verkligen på ett bra band med sin häst, vill man tävla och träna tycker jag man först och främst borde ha ett starkt band med sin häst, vara som två i ett. Det känner jag att jag och Hassan blivit nu och det glädjer mig.
Sedan kan jag med handen på hjärtat säga, att jag tror att jag och min familj inte trodde att vi skulle bli såhär fasta vid Hassan. Nu kan jag gråta om jag inte får se han på en vecka, jag vill inte åka iväg en helg och vara borta från Hassan. För ett tag sedan ville jag inte ens åka på skidresa längre och det är det jag alltid tjatat om, förstår ni då hur beroende jag är av Hassan, helt ärligt- Att jag är så beroende av en varelser som aldrig sagt ett ord till mig är sjukt, för han betyder verkligen allt för mig. Att veta tanken av att någon gång behöva skiljas från honom gör ont i hela hjärtat. Min jordklotsfavorit som är min bästa vän i alla lägen, han är underbar och jag är så glad över att vår resa inte är nära på slutet, vill tacka Moa för du sålde denna fantastiska häst till mig, orden är slut. Han är bäst och jag är inget annat än lycklig med honom just nu ♥
