ponnypassion.blogg.se -

Vissa dagar behöver jag just honom

När jag var fem år så fick jag börja rida världens absolut bästa lilla shetlandsponny, min Fredman.

Våran resa har aldrig varit någon dans på rosor, vi har aldrig presterat bara sådär. Det har krävts otroligt mycket av mig och honom. Vi gav allt. Jag gav allt på honom. Jag visste att han var speciell, fast han aldrig presterade något särskilt bra.

I början av våran tid så fick jag tugga grus nästan hela tiden, flera gånger i veckan. Han bockade, stegrade och var galen. Nästan varje dag så frågade dom vuxna i stallet om och om ifall jag aldrig skulle ge upp, varför jag fortsatte på en ponny som var sådan. Hur jag inte kunde tröttna på honom. Såklart jag var trött på att åka av så ofta men jag gav aldrig upp, även fast han har lärt mig hur det känns att vara krossad med tårarna rinnandes så gav jag aldrig upp. Jag ville verkligen nå upp med honom, jag ville visa resultat och jag ville ha honom.

Under en period var jag nästan och red honom varje dag, fastän att jag var så ung. Vi har upplevt så många framgångar och så otroligt mycket motgångar. Men det är så jag funkar, jag kan ta motgång efter motgång, för jag ger inte upp. Oavsett om jag skulle bryta alla mina ben i kroppen för honom, eller för oss.

Han var en väldigt väldigt speciell ponny, han gillade inte alls många människor. Vissa kunde inte ens klappa på honom, vissa kunde inte gå nära honom utan att han bet dom och sparkade. Vissa kunde inte vara med honom. Så var han med alla barn, alla mina kompisar som testade rida på honom surade han ihop. För det var så han var, han gillade inte barn och vissa människor.

Men så var han med mig med i början, trots det, fortsatte jag. Vi byggde upp vårat band och det blev otroligt starkt, vi kom varandra väldigt väldigt nära och jag älskade honom mer än någonting annat i världen. Jag var inte mer än åtta år men jag kämpade, ridpass efter ridpass flera gånger i veckan.

Det var det som var så underbart, att se honom komma galopperandes emot mig när jag skulle hämta honom och när han la huvudet i knät på en, när han visade kärlek helt enkelt.

Vi utvecklades något enormt tillsammans, fick flera träningar och startade tre-fyra små hopptävlingar. Jag flög av två av dom och dom andra två flög jag av på framhoppningen. Men jag var stolt, jag var stolt att få sitta på honom framför alla andra. En av tävlingarna kammade vi hem vinsten, vi gick in och vann med snabbast tid bland b-ponnysar. Det var fruktansvärt lågt, säkert inte mer än 30 cm men den känslan. Den är och var oslagbar.

Efter sju år på hans rygg forsade tårarna, jag växte, jag blev äldre och det ända jag aldrig ville skulle hända hände, jag växte ur honom. En dag jag skulle rida honom kände jag bara nej, det här funkar inte. Sedan den dagen har jag inte ridit min bästa vän.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, jag har tavlor hemma med honom, våran vinnar rosett och ett tagel armband och halsband med hans svans tagel på. Det finns vissa dagar när jag saknar honom mer än allt annat, när det ända jag vill är att få galoppera en sista gång i full fart på ett gärde och få se honom lycklig.

Men han står fem minuter hem ifrån mig, jag får fortfarande ha hand om honom. Göra allt jag vill, men inte rida. Men den trista sanningen är att det bara finns 24 timmar på ett dygn och jag hinner verkligen inte med honom och Hassan,

Han har inte gett mig framgång bara sådär, det har varit så många tårar och jag har varit krossad av ledsenhet. Men ingen kan någonsin förstå hur mycket vi presterat i våran och andras ögon, hur många gånger jag gråtit lyckotårar av honom eller hur många gånger jag pussat honom.

Jag önskar bara att det fanns mer tid, jag önskar att jag skulle kunna hinna med att se honom varje dag, träffa honom varje dag och kunna borra mig in i hans päls när jag är som ledsnast. Jag vill bara ha honom och kunna andas honom.

I sommar, två månader av ledighet ska jag vara med honom massor. I åtta veckor hoppas jag kunna träffa mitt hjärta mycket, för det är i sommar eller aldrig. Det är då jag hinner med.

Ni kanske inte hört mycket om honom men en sak är säker, han har lärt mig allt. Det är han som är nyckeln till min ridning idag, det var han jag tog min första galopp på. Det var han jag tog mitt första travsteg på. Det var han jag lärde mig rida på.

Det är jag så förbannat tacksam över, han betyder allt för mig fortfarande och jag älskar honom något otroligt. Mitt fina hjärta, om bara tiden fanns.. ♥

En jäkla massa bilder på honom, på oss - det stavas lycka.